Donald E. Westlake: Den heta stenen (Albert Bonniers Förlag 1974)
(The Hot Rock. 1970)
John Dortmunder har just kommit ut från finkan när han kontaktas av vännen Kelp som vill ha honom med på tidernas stöt. Den berömda Balabomossmaragden är värd stora stålar och nu visas den på en utställning i New York.

Kelp i sin tur har blivit kontaktad av landet Talabwos ambassadör som vill komma åt stenen. Dortmunder behöver pengar och med smicker kan man komma långt. Dortmunder är ju faktiskt fullkomligt mästerlig på att planera stötar, så ja, naturligtvis ställer han upp.

Han och Kelp värvar en låsexpert och en bilförare och sen skall stölden genomföras. Men det går snett, de får ingen smaragd och ambassadören vill fortfarande ha den. Så det blir en ny stöt, som går snett den också, och en till. Snart är alla riktigt frustrerade. Planerna är perfekta men spricker på grund av den ena olyckan efter den andra. Och ambassadören får allt värre beställningar allt eftersom Dortmunder och grabbarna behöver nya attiraljer för sina planer. En bil blir en lastbil som blir en helikopter som blir ett tåglok.

Westlakes böcker är lika delar spännande äventyr och galen humor. Han hamnar i en egen kategori inom spänningslitteraturen. Westlake skriver deckare som Terry Pratchett skriver fantasy; med glimten i ögat, absurd humor och helt otroliga storys. Det här är läsning man blir glad av. 229 sidor.

Donald E. Westlake: Bank på villovägar (Bonniers 1976)
(Bank Shot. 1972)
Westlake låter Dortmunder och vännerna komma tillbaka i ett nytt äventyr på 213 sidor. Dags att lura och stjäla igen alltså!

Det hela börjar med att Dortmunder besöker hemmafruar i ett bostadskvarter och lurar på dem ett icke existerande uppslagsverk. Naturligtvis tar han ut förskottsbetalning för sin vara och lika självklart går det åt skogen. Någon ringer polisen och Dortmunder tar till flykten.

Då kommer polaren Kelp och plockar upp honom och Kelp har en lysande plan. Det är praktiskt taget omöjligt att misslyckas – de skall råna en bank! Nja, inte bara råna en bank, de skall stjäla hela banken.

Under en tillfällig ombyggnation är själva bankverksamheten och pengarna inhysta i en husvagn. Det är bara att köra bort husvagnen, gömma den och tömma den. Svårare än så behöver det inte vara. Men det blir förstås problem. Flera stycken faktiskt.

Upplägget är strålande fantasifullt, inledningen är rolig. Avslutningen också. Däremellan känns väl mycket som utfyllnad, det hela går på tomgång och så värst roligt är det inte. Kunde Westlake plockat bort det lite sega mittpartiet hade det blivit en novell av detta. Det kunde ha blivit en riktigt lysande och rolig berättelse i högt tempo. Nu blev det bara sådär. Synd.

Donald E. Westlake: Barnsligt enkelt (Bonniers 1975)
(Jimmy the Kid. 1974)
Dortmunder, Kelp och de närmsta vännerna är tillbaka för att genomföra en ny stöt. Den här gången har Kelp kommit på det perfekta brottet, och som läsare kan man inte låta bli att beundra genialiteten i bokens upplägg. Kelp har nämligen läst en deckare, en roman om skurkar som begår ett brott, en kidnappning, och undkommer rättvisan! Så om nu gänget bara följer boken till punkt och pricka, gör precis som romanbovarna, så kommer de naturligtvis också att lyckas med kidnappningen, få lösensumman och kan leva gott, rika och fria.

Hahaha, sannerligen en fantastisk plan. Särskilt som boken vars händelser de vill plagiera är skriven av en viss Richard Stark och faktiskt finns utgiven som egen bok. Och där Stark är en pseudonym för Westlake själv. Så han återanvänder hela sidor från en annan bok han skrivit i denna roman, samtidigt som grundstoryn på sitt sätt också skall kopieras. Smart!

Dortmunder, Kelp och gänget bestämmer sig för att kidnappa rikemanssonen Jimmy Harrington, 12 år och så långt är allt gott och väl. Men fadern är inte speciellt sugen på att skiljas från sina pengar och Jimmy är ett ungt geni, smartare än de flesta och definitivt smartare än Dortmunder & co. Det här är inte riktigt lika vansinnigt roligt som Den heta stenen, men det duger bra ändå. Originellt är det i alla fall. 206 sidor.

Donald E. Westlake: En tavla för mycket (Bonniers 1980)
(Nobody´s perfect. 1977)
Den luspanka mångmiljonären Arnold Chauncey räddar Dortmunder från fängelse. Som tack för detta skall Dortmunder stjäla en värdefull tavla hemma hos Chauncey så att han kan få ut pengar på försäkringen. Sen kommer Dortmunder att få en slant när han lämnar tillbaka tavlan och alla (utom försäkringsbolaget) kommer att bli nöjda och rika. Om Dortmunder missköter sig skall han veta att Chauncey också kontrakterat en mördare. Bara ifall att...

Under en större fest hemma hos miljonären när huset är fullt av rika och berömda kändisar smyger så Dortmunder med vänner in i huset och stjäl tavlan. Fast Dortmunder blir fast i hisschaktet och vännerna som sticker iväg blir senare av med tavlan. Hur skall Dortmunder nu komma undan? Tja, man kan ju alltid måla en kopia av tavlan. Men det lyckas kanske inte så värst bra...

Återigen ett fantastiskt upplägg, en räcka otroliga vändningar fram och tillbaka i storyn, men nej, tyvärr inte alls så skojigt som det kanske låter, eller hade kunnat bli. Det blir istället nån bluff för mycket och smått rörigt utan att roa så värst. Synd. 219 sidor.