Ruth Ware: I en mörk, mörk skog (Lind & Co 2017)
(In a dark, dark wood. 2015)
Nora bjuds in till möhippa och inbjudan kommer som en stor överraskning. Det är barndomskamraten och en gång bästa vännen Clare som skall gifta sig. Men de bästa vännerna gled dock ifrån varandra och har inte setts på tio år. Varför har hon egentligen fått inbjudan till möhippan, Nora har ju inte bjudits på bröllopet?! Skall hon ens gå, blir det inte bara konstigt?
Men Nora reser dit hon kallats av Clares vän Flo, till Flos fasters sommarstuga, en byggnad i glas och stål, mitt ute i ingenstans. Nina är här också, liksom Melanie och homosexuelle Tom.
Nora känner Nina och Clare men ingen av de andra. Det hela börjar mycket trevande, det är en brokig samling individer närvarande och arrangören Flo styr allt med järnhand.
Det blir mat, alkohol och kokain. Därtill skytte, lekar och ett försök till en seans. Nora tycker tillvaron är olidligt trist och vill dra därifrån men nej, möhippan går vidare.
Mobiltäckningen är obefintlig och landlinan för telefonen verkar inte heller funka. Fotspår i novembersnön utanför stugan pekar på någon okänd som smyger på sällskapet. Snart verkar denne vara inne i huset... Ja, tur kanske att sällskapet just tränat på skytte och har vapen i stugan...
Så plötsligt börjar ett nytt kapitel och vi är med Nora på sjukhuset. Hon vaknar upp i en säng utan något vidare minne av vad som nyss skett. En polis sitter utanför hennes rum, en annan polis vill gärna prata med henne. Nora hör folk prata om någon död, kanske mördad...
Vad har hänt? Är hon själv misstänkt? Ja, plötsligt börjar berättelsen gå lite fram och tillbaka i tiden. Nora i sjuksängen kämpar för att minnas och läsaren får vara med om den våldsamma, blodiga avslutningen på möhippan. Någon på plats var visst inte den man trodde...
316 sidor, en lite lagom stillsamt mystisk berättelse. En gnutta krypande otäckhet skänker mörkret, den avlägset belägna stugan och de stora glasväggarna med fri insikt... Fast möhippan som sådan och samlingen med gäster var väl sådär måttligt underhållande. Alla verkade ju vantrivas redan från start. En svag till måttlig trea är det bästa betyg jag vill sätta på detta.
Ruth Ware: Kvinnan i hytt 10 (Lind & Co 2018)
(The Woman in Cabin 10. 2015)
Reportern Lo Blacklock har fått följa med på jungfrufärden för det nya lyxiga kryssningsfartyget Aurora Borealis, njuter av god mat och dryck, går på spa, träffar kändisar, bekanta och konkurrenter i branschen.
Och så hejar hon på den unga kvinnan i hytt nummer 10.
En natt vaknar Lo av ljud från just den hytten intill. Balkongdörren öppnas och sen hörs ett plask. Lo är helt övertygad om att kvinnan slängts i sjön och hon ser blod på balkongräcket. Olyckligtvis är det ingen som tror henne. Lo verkar vara den enda som har sett kvinnan och när hon förmår personalen att låsa upp hytten är den välstädad och förstås helt tom och oanvänd. Och av blodet syns såklart ingenting alls.
Att Lo dessutom konsumerat en hel del alkohol kvällen innan och att hon brottas med psykiska besvär och medicinerar mot dem bättrar förstås inte på hennes trovärdighet, snarare tvärtom.
Men Lo tänker inte ge sig, en kvinna har försvunnit, det går en mördare lös på fartyget och hon tänker avslöja vederbörande! Kosta vad det vill!
Det kommer naturligtvis att kosta en hel del för självklart är hon något fuffens på spåren, men saker och ting är kanske inte som hon trott...
Jaha, låter det spännande? Det är det inte, inte speciellt. Jag funderar på en betygstvåa för bättre än så, mer underhållande, ja mystiskt och spännande var det ju egentligen inte, men ok, en tvåa är kanske väl elakt. Det får bli en svag betygstrea istället. Så okej, men... nja. 345 sidor.