John Halkin: Mörkrets fasor (Varning! #13, B. Wahlströms 1981)
(Slither. 1980)

Matt är kameraman på ett TV-bolag och nu nere i Londons kloaker för ett reportage. Där stöter han på hemska maskar av en sort ingen stött på tidigare, aggressiva och hungriga med smak för blod och människokött! Matt överlever tack och lov mötet men mister ett par fingrar och behöver omfattande plastikkirurgi.

Han kommer att kämpa för att varna allmänheten om maskarnas farlighet, men vem är väl rädd för maskar? Ja, det här är inga vanliga små bruna maskar av några centimeters längd. Nej, dessa bitande (?) monster är snudd på meterlånga och fullkomligt livsfarliga, snart dyker de upp lite varstans. Hela städer måste evakueras…

Paradoxalt nog bestämmer sig Matt för att slå sig ihop med en kvinna i en lukrativ affärsuppgörelse. Kvinnan gör bälten och väskor av skinn och dessa jättemaskars grönskimrande skinn kan väl bli eftertraktade? Matt skaffar sig en liten maskodling för att få somliga att växa till sig så att de kan sälja fler bälten och maskskinnsväskor…

Ha ha ha, detta är nog den dummaste, mest löjliga boken i Varning-serien så här långt. Ok, det finns antydan till en story, om än riktigt knäpp, men jag läser vidare ändå. Jag vill ju veta huruvida mänskligheten skall duka under och maskarna ta över planeten Jorden eller om någon, någonstans, skall lyckas stoppa de slingrande mördarna. Därför sätter jag ändå betyget två men visst är detta bara för otroligt löjligt. Och mycket till spänning blev det faktiskt inte heller, tro det eller ej. 199 sidor.




Basil Jackson: Eldstormen (Varning! #14, B. Wahlströms 1982)
(The Night Manhattan Burned. 1979)

Efter halva boken har några fartyg kolliderat utanför New York och det är såklart inte alls bra. Det rör sig framförallt om ett stort tankfartyg som fraktar en jättemängd flytande naturgas och skulle den komma ut vore situationen såklart ännu värre.

Naturligtvis är det precis vad som sker. Den till -160 grader nedkylda gasen expanderar enormt och bildar ett ofantligt stort gasmoln, mycket, mycket kallt och synnerligen explosivt. Det smyger sig in mot kusten och dödar omedelbart. Folk fryser till is och kroppar splittras. Vinden sveper molnet mot de centrala delarna av New York som omedelbart måste evakueras samtidigt som ingen någonstans får tända en cigarett, elda eller skapa någon form av elektriska gnistor…

Journalisten Ryder och hans flickvän Amura flänger runt och vill både fly gasmolnet och finnas mitt i händelsernas centrum för det stora scoopet. Så kommer naturligtvis den där gnistan som sätter eld på gasmolnet och Manhattan börjar brinna.

Här i Varning-seriens 14:e bok finns ett spännande scenario som sjabblas bort. Inte mycket händer den första halvan och sedan blir det högst måttligt spännande den andra. Det borde kunna bli mer panik och fler katastrofscener när undergången för miljoner människor är hotande nära, men se icke… Jacksons bok berör inte nämnvärt. Betyget kan inte bli bättre än en ordinär tvåa. 198 sidor.




Alex Conway: Skräck utan slut (Varning! #15, B. Wahlströms 1982)
(The Rainer Element. 1981)

Forskningscentrumet är Storbritanniens nyaste och mest moderna laboratorium. Centret har byggts av Ministeriet för Brittisk Forskning och här arbetar dr William Rainer med att finna nya energikällor.

Just den här dagen har han fått sig en sändning grus från månen tillhanda. Tyvärr innehåller inte provröret bara mångrus utan även något annat okänt och obehagligt. En mikroskopisk svart prick visar sig kunna växa och bli till en silikonbaserad larv, som kan dela sig och bli flera, som kan dela sig och bli flera osv. Ja, du fattar…

Snart svämmar forskningscentrumet över av larver som börjar käka upp byggnaden med tegel, glas och allt. Paniken växer sig allt större i takt med att larverna blir fler och fler. Tar de sig in i en kroppsöppning är man dödsdömd. Denna okända plåga tuggar även i sig skelett så snabbt som ingenting. Det blir dags att bränna ned allt som kommit i kontakt med larverna. Synd bara att den rasande elden inte dödar dem…

Visst är hela upplägget galet otroligt men ändå…. Den här gången kan man i alla fall säga att (ytterligare) en bok i Varning-serien faktiskt är helt okej läsning som förströelse för en stund. Ja, kanske rentav att det är seriens bästa hittills. 198 sidor.




Guy M. Smith: Farsoten (Varning! #16, B. Wahlströms 1982)
(Thirst. 1980)

En tankbil fylld med världens mest farliga ogräsmedel kör av vägen. Innehållet rinner ut i Birminghams vattenreservoar och ja, du fattar, vatten använder alla överallt hela tiden. Det forsar ut ur kranarna och är så pass skadligt att det inte ens behöver drickas, det räcker med att få några droppar på huden så kan man säga adjöss till livet.

Bölder blossar upp på nolltid, därefter kommer den hemska törsten följd av vansinnet. Jo visst, folk blir först fula, sedan sugna på något att dricka och inte långt senare galna nog att vilja slå ihjäl sin nästa. Det ser kört ut för Birmingham.

Inledningen lovar gott. Birmingham är isolerat, beväpnad militär ser till att folk stannar där de är och dör men sedan tar det sig tyvärr inte. Efter några scener med snabb obarmhärtig död börjar storyn mer handla om att ogräsmedlets skapare tillsammans med en vacker ung kvinna och en mördare skall försöka nå myndighetspersoner med information om hur det hela skall kunna motverkas.

Folk dör, hus brinner, plundrare härjar överallt och militären är inte sen att öppna eld. Okej då, i sin genre och jämfört med andra titlar i Varning-serien kan även detta få ett medelbetyg. 200 sidor.