Magnus Uggla: Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen (Norstedts 2018)
Artisten Uggla vill alltid veta hur mycket det är kvar av en bok så därför börjar den här berättelsen på sida 321 och så räknar den ner bladen.

Boken startar i nutid med att Magnus skall träffa en psykolog för en ADHD-utredning. Skall han kanske få en diagnos, ett besked, en förklaring till sin ständiga rastlöshet genom livet? Nu äntligen, som pensionär sent i livet? Inledningsvis hälsar Magnus också på sin gamla mor på hennes demensboende och får så där högst varierad kontakt med henne.

Boken slutar sedan också i nutid, med ett nytt besök i vården för att få svaret på den där utredningen.

Däremellan mest om Magnus Ugglas uppväxt och unga år. Det är 50-, 60- och 70-tal och därtill enstaka nedslag av långt färskare datum. Om perioden 1980-2010 sägs inte mycket och Magnus kanske allra största musikaliska framgångar med plattan Välkommen till folkhemmet med låtar som IQ och Astrologen, och senare hits såsom Fula gubbar, Trubaduren med flera är helt utelämnade. Japp, det är barn- och tonårstiden i fokus.

Och det var en tid med inte mycket glädje. Visst var tiden Magnus tillbringade med hembiträdet Poppe fantastisk och nog var det kul med fester, brudar och mopeder men på det stora hela präglas merparten av det tidiga livet av en rätt kärlekslös uppväxt.

Han flyttar runt och byter skolor, det blir skilsmässa mellan föräldrarna och håret växer till krull, därtill är han riktigt kortväxt och känner sig både ful och väldigt less på skolan. Magnus är tuff och kaxig i skolan, i den mån han ens är där. Det blir ungdomlig småkriminalitet och senare skolavhopp och drömmar om att skapa musik.

Och när han väl slagit in på musikerspåret påbörjas förstås den tuffa kampen om att få ett skivkontrakt och hitta folk som gillar hans musik. Det är svårt och mestadels en nedslående kamp. Men skam den som ger sig...

Boken ger en intressant inblick i en rikskänd artists unga liv, en man som samtidigt varit väldigt privat och rentav lite mystisk, eller snudd på mytisk, haha. Bra musik har han ändå skapat.

Lyssnar man på ljudboken är det Magnus själv som berättar sin story vilket förstås skänker extra mycket känsla. Läser man boken får man ungefär i mitten 16 extra sidor foton och tidningsklipp.