Neil Strauss: Alla älskar dig när du är död (Lind & Co 2012)
Everyone Love You When You´re Dead. 2011)
Låt dig inte luras av alla kändisnamn som pryder omslag och baksidestext, typ halva boken rör intervjuer med folk inte fullt så kända. Visst medverkar mängder med namnkunniga stjärnor på dessa 699 sidor men en hel del mindre bekanta figurer far också förbi. Eller vad sägs om: Henry Grimes, Mingering Mike, Iraks popstjärna Kazem Al Saher, Sparklehorse, Bachir Attar från Master Musicians of Jajouka, Genesis P-Orridge frontfigur i Throbbing Gristle, Nusrat Fateh Ali Khan, Josh Clayton-Felt, Den falske Bootsy Collins, Ernie K-Doe, funkkungen Rick James, bluegrasskungen Jimmy Martin, Alex Chilton, Andy Prieboy, discobandet Chic, filmaren Bruce Brown, den franske popartisten Jordy – 5 år, Judd Apatow och så vidare, och så vidare.

Typ humorkvartetten Upright Citizens Brigade, det isländska bandet the Funerals, komikern Billy Connolly, Branford Marsalis, Ali Farka Touré och så har vi Srdan Vuletic som pratar om sin döde discjockeykollega Karim Zaimovic, ja it goes on and on…

Intervjuer med de ovanstående kan ta upp väl så många sidor som de texter som rör t.ex. Britney Spears, Backstreet Boys, Bon Jovi, Oasis, Madonna, Tom Cruise med flera.

Som du säkert redan förstått handlar det inte enbart om artister som spelar musik på scen utan också om skådespelare, discjockeys, advokater, råddare, idrottsstjärnor, ja till och med maffian kommer till tals, liksom förstås anhöriga till kändisar som dött eller är för sjuka för att göra sin röst hörd tydligt.

Författaren har träffat mängder med människor för att för olika tidskrifters räkning försöka ta reda på vilka de egentligen är under den mask de visar sin publik. Här har Neil Strauss valt ut sina godbitar från runt 3000 olika möten och artiklar.

Dock med fokus på att INTE ta med de avsnitt som skapade flest och störst nyhetsrubriker på den tiden det begav sig. Istället har han valt ut de bitar där han tyckte sig få fram sanningen eller kärnan i varje person, berättelse eller erfarenhet, som han skriver i inledningen.

Det har tyvärr resulterat i att läsningen av de flesta kändisintervjuerna inte ger mig ett enda dugg. Var och varannan berömdhet flummar på och verkar ha en mycket dålig dag, framstår som bakfull, hög på droger, arg, sjuk, galen eller något annat… Förvänta dig inte en traditionell intervju av en superstjärna som pratar om sin musik, här verkar Strauss mer få kliva in i rollen som något slags terapeut för de här personerna.

Detta är egentligen ganska långt ifrån glamour och lyx, det ryms mer elände och sorg på sidorna än något annat. Här träffar vi gamla 60- och 70-talsartister vars karriär falnat varvat med dagens superstjärnor som inte riktigt kan hantera sin framgång. Det vettigaste man får ut av boken är de elva livsråd Strauss kommit fram till efter alla de här mötena med olika kändisar och som listas i slutet:

Släpp taget om det förflutna, Berömmelse får dig inte att må bättre, Hemligheten med lyckan är balans, Lös dina knutar nu för ju längre åren går desto värre blir de, Hämta din självuppfattning inifrån, inte från andras åsikter.

Och så fler goda tips: Säj ja till nya saker, Lev sant, Säg aldrig aldrig, Lita på instinkterna, Var nöjd med det du har och så sist det som blivit bokens titel; Alla älskar dig när du är död.

Som du kanske fattat så är detta tips som många av de här intervjuade artisterna skulle kunna ha stor nytta av att anamma när de beklagar sig över tillvaron. Det finns stora och sköra egon i artist- och filmbranschen.

Av baksidestexten att döma är somligt i boken hämtat från Rolling Stone Magazine och New York Times och skall tydligen bjuda på många skratt. Nja, här fanns inte mycket att skratta åt, tyckte jag. Det var väl främst Neil Strauss duell mot rapparen Ludacris i dennes Horlympiad som framkallade garv. Utmaningarna var BH-avtagning med enhandsfattning, Hiphop-alfapet, Enkilos lerduveskytte och Terrängbilsracing och den texten utgör inte många sidor i det stora hela.

Några personer i den omfattande mixen som jag ändå tyckte framstod som rätt vettiga (utifrån intervjuerna att döma i alla fall) var Jewel, Bruce Springsteen, Tom Petty och några till.

Sen störde jag mig alltså på en hel del personer och intervjuer. Lite upphackad och rörig blev också boken när flera olika möten delades i flera och det blev Scen 1 med Lady Gaga, följt av Scen 1 med Christina Aguilera, följt av Ben Stiller Scen 2, osv. innan vi kom tillbaka till Gaga och Aguilera för nya delar av samma intervjumöte. Jag hade gärna sett hela intervjun med en viss kändis på ett ställe, men så blev det alltså inte. Den här tjocka luntan blev en rätt fet besvikelse.