Nicholas Sparks: Kärleksbrev (Richters 1998)
(Message in a Bottle. 1998)
Teresa Osborne, efter en skilsmässa ensamstående mamma, vandrar längs stranden i Cape Cod och finner flaskpost. I flaskan finns vad som är det mest gripande kärleksbrev Teresa någonsin läst. Garretts rader till sin saknade Catherine griper tag i Teresa och hon förmår inte släppa den rörande texten. Hon tar bort de riktiga namnen och publicerar kärleksbrevet i den Bostontidning hon skriver i och vips får hon mer uppmärksamhet än hon någonsin fått tidigare.

Hon kommer också över ytterligare två brev från denne Garrett till sin älskade Catherine. Precis lika underbart romantiska som det första är de och nu vill Teresa veta mer. Vem är Garrett? Vem är Catherine och varför har hon försvunnit från Garrett? Garrett låter verkligen som den drömprins hon själv saknar.

Efter vissa efterforskningar lyckas hon finna honom! Och tro det eller ej men Teresa inte bara är lik Catherine, hon har så mycket annat hon delar med Garretts saknade kärlek. Så banne mig om de båda inte blir kära i varandra, typ bums! Men Garrett vill inte lämna sin lugna hemort för ett Bostonliv. Teresa vill inte lämna sitt Boston, sitt drömjobb och flytta sonen från alla kompisarna. Och värst av allt; Teresa har inte berättat för Garrett att hon satt in hans kärleksbrev i tidningen för alla att läsa.

Garrett å sin sida kan bara inte (trots uppblossande känslor för Teresa) glömma Catherine! Problematiskt värre!

Det här börjar verkligen annorlunda, men så rullar storyn på och det som följer tappar sin originalitet och känns som vilken medelblek kärlekshistoria som helst. Kärlek vid första ögonkastet, bara lyckliga stunder tillsammans, dykutflykter, segelturer, månskenspromenader, älskog dygnet runt, ja du fattar. Jag är på vippen att sätta betyget två, och så lyckas författaren slänga ihop en avslutning som verkligen överraskar, och så satt jag där som träffad av blixten! Vilket chockslut!

Bra eller dåligt, lyckligt eller tragiskt, jag säger inte vilket, men han lyckas med avslutningen få till ett medelbetyg som helhet. Vore det inte för det intetsägande mittpartiet där dagarna bara rullar på, skulle jag kanske höja betyget ytterligare... 311 sidor.