Alice Sebold: Efter våldtäkten (Richters 2000)
(Lucky. 1999)
1981 är Alice Sebold 18 år och går på universitetet. På väg hem till studenthemmet blir hon en dag överfallen och våldtagen av en knivbeväpnad färgad man. Det här är Alices berättelse om upplevelsen och det liv hon levt sedan dess.

Och vad skall man säga om den här boken? Den är svår att recensera. Knappt 300 sidor (284) verklighetsbaserade händelser. Våld, sorg, smärta, hat, tragik och överlevnad som borde få en vanlig thriller att blekna i jämförelse. Det här är äkta, inga påhittade äckel- och våldsscener, men samtidigt ganska "avskalat" utan starka känslor, tycker jag. Hur skumt nu det kan låta.

Hur hemskt det än är med övergrepp av alla de slag och hur avskyvärt det måste vara att bli våldtagen, känns det mer som en redovisning av kalla fakta (vilket det ju också är) än en gripande bok som man sugs in i och inte kan lägga ifrån sig. Det är klart att Sebold måste skriva av sig allt detta, men för en annan är det nog helt omöjligt att ens till en liten del sätta sig in i det liv som finns kvar efter en våldtäkt. Omgivningen pratar om en och ser en som "skadad vara" eller rentav en kändis som varit med i TV och tidningar, skriver Alice. Familj och vänner vet inte hur de skall hjälpa till. Och ovanpå detta hade Alice kanske inte det bästa av stöd från familjen i unga år.

Lägg sen till poliser som inte bryr sig och domstolshistorier där en dum försvarsadvokat vill ha förövaren frikänd. Har Alice verkligen kämpat emot? Har hon pekat ut rätt angripare? Var det kanske inte lite mörkt? Och har Alice något emot svarta män i allmänhet? Och så vidare så att man till slut känner mer ilska och avsky mot rättssystemet än något annat. Alice stressas dessutom till att peka ut fel man, då den skyldige fixar fram en dubbelgångare till vittneskonfrontationen… Fängelse är helt klart ett för lindrigt straff ibland!