J.K. Rowling: Harry Potter och Fenixorden (Tiden 2004)
(Harry Potter and the Order of the Phoenix. 2003)
Oj, vilken tjock bok! Med sina 1001 sidor är detta den längsta boken i serien om trollkarlen Harry Potter. Det är också den sämsta av dem och en stor besvikelse. Visst är det en Potterbok med till viss del storslagna äventyr, men allt är sämre än i tidigare böcker. Man kan undra om Rowling fått betalt per ord för här finns så många sega sidor utan driv och spänning att man häpnar.

Potter skrämmer bort två Dementorer som inledningsvis anfaller honom och tjockisen Dudley Dursley och det är väl tecknet på att Lord Voldemort i allra högsta grad lever och vill jäklas. Det är också ungefär allt som händer på de första 200 sidorna. Vi har ännu inte ens besökt Hogwarts.

Början till riktig spänning infinner sig på allvar runt sida 700 och håller sen boken ut. Och då är det förstås riktigt bra men det är ändå en förskräckligt lång transportsträcka att ta sig igenom. Starten domineras av nya personer som presenteras och intriger mellan de goda och de onda som skildras. Jag satt och tänkte; undrar om de yngre läsarna orkar med det här, det händer ju inget. Men så slog det mig att Harry Potter-böckerna kanske slutat vara barnböcker och numera är tänkta som läsning för de lite äldre ungdomarna och de vuxna. För hela boken andas allvar på ett annat sätt än tidigare. Borta är det mesta av glädjen, skämten, humorn. Nu är det sorg, bråk, ilska, frustration, hat, våld, död och allmänt elände som vi bjuds på.

Professor Dumbledore och Harry Potter hävdar fortfarande förgäves att Lord Voldemort lever och samlar sina styrkor. Det tror ingen annan. Trolldomsministeriet vill sparka iväg båda två från Hogwarts. Hagrid är försvunnen, det är stora skolprov som måste klaras av och en ny person på skolan får nästintill oinskränkt makt att göra vad hon vill. Naturligtvis är detta en elak person som genast förbjuder ditten och datten och gör skollivet till en plåga. Faktiskt för både lärare och elever.

Sen börjar ju Potterpojken bli vuxen nu så det här med att umgås med söta flickor känns både spännande och besvärligt på en och samma gång. Och ja, en person som står Harry Potter nära dör faktiskt. Det skall komma ett par böcker till om Harry och jag väntar redan på dem. Fast de får gärna ha mer fart och fläkt och vara tunnare. Det går ju att göra suveräna Potter-böcker på halva sidantalet, det har vi ju sett tidigare.

J. K. Rowling: Harry Potter och Halvblodsprinsen (Tiden 2005)
(Harry Potter and the Half-Blood Prince. 2005)
Det här skrivs exakt en månad före julafton så det är väl bäst att vara snäll. Länge, länge kändes det som att betyget två var välförtjänt (och jag gillar ändå Harry Potter, tro inget annat), men till slut rycker det verkligen upp sig och blir spännande. Synd bara att det dröjer till sidan 500 innan det tar sig. I likhet med några tidigare böcker i serien är det för mycket trist transportsträcka innan boken griper tag på riktigt. Även dessa 658 sidor kunde ha kortats betydligt. Hälften hade varit nog och då hade det kunnat vara toppklass rakt igenom! Nu när det väl tar sig, gör det förvisso det med besked. Men så tar boken slut när det är som mest spännande. Och det blir ny lång väntan på att få läsa den avslutande delen som förstås är ett absolut måste!

Vad händer då? Jo, Harry går runt och är förälskad i Ginny Weasley, men hon är förstås tillsammans med en annan kille. Ron och Hermione gillar nog varandra, men de verkar bara missförstå varandra och bli osams hela tiden. Harry Potter är övertygad om att Snape är en ond person som tjänar Lord Voldemort men absolut ingen annan delar hans uppfattning. Han är också lika säker på att Draco Malfoy håller på med något djävulskap någonstans, men Draco kan inte hittas med hjälp av Marodörkartan.

Harry Potter får också en bok i avancerad trolldrycksframställning som visar sig tillhöra halvblodsprinsen! Den innehåller prinsens egna anteckningar och recept och den hjälper utan tvekan Harry att bli bäst i klassen, till Hermiones stora missnöje och avundsjuka. Däri finns också formler Harry aldrig hört talas om och som han naturligtvis testar – med fruktansvärt resultat. Vem är egentligen Halvblodsprinsen? Jo, det får läsaren reda på.

Vi lär oss också professor Snapes sanna natur. Är han vän eller fiende? Lord Voldemort är odödlig och odödlighetens gåta ligger i horrokruxerna. Potter och Dumbledore gör vad de kan för att finna dem och beger sig ned i underjorden. Och det är nu boken börjar bli riktigt spännande... Tycker du att inledningen är lite seg, håll ut. Avslutningen är stark. Hit med sista delen-nu omedelbums!

J.K. Rowling: Harry Potter och Dödsrelikerna (Tiden 2007)
(Harry Potter and the Deathly Hallows. 2007)
Så var den här till slut, på svenska, den sjunde och sista boken om Harry Potter, hela 783 sidor. Har du läst de föregående delarna är avslutningen förstås ett måste, och vet du inget om den unge trollkarlen Harry Potter är detta inte rätt bok att börja med. Det jag skrivit i mina recensioner om de senare böckerna i serien gäller även för denna bok. Som bortblåst är humorn, glädjen och det skojiga livet som elev vid den fantastiska trollkarlsskolan Hogwarts från de tidiga böckerna i serien.

Här är det mer allvar än någonsin. De godas kamp mot den onde Lord Voldemort har aldrig varit mer svår och plågsam. Vänner blir fiender, människor förföljs, låses in i fängelset Azkaban eller dödas på fläcken. Förföljelser, angiverier, mord! I parti och minut. Harry Potters liv vill man inte ha. Ondskans trupper växer sig allt starkare, de goda är på flykt och måste gömma sig för att kunna rädda livhanken. Överallt hotar Dödsätare och Dementorer.

Harry Potter har fått en uppgift av den nu döde professor Dumbledore och den tänker han slutföra, kosta vad det kosta vill. Med sig på sökandet efter horrokruxerna har han sina trogna följeslagare Ron och Hermione. De har alla ärvt varsitt föremål efter Dumbledore. Ron har fått en deluminator, en cigarettändare som suger i sig ljus, Hermione har fått boken Barden Bagges berättelser och Harry har fått den gyllene kvicken som han fångade i sin allra första Quidditchmatch. Hur skall dessa föremål kunna vara till nytta?

Ja, Harry Potters kamp mot Lord Voldemort verkar både omöjlig och livsfarlig. Och Dödsrelikerna, vad är det för något? Jo, en osynlighetsmantel, en trollstav och en sten, alla förstås mycket speciella. Ja, vännerna kämpar vidare men kampen är hård och kostar verkligen på. När situationen är som värst är splittringen dem emellan ett faktum och någon ger sig iväg och lämnar de två andra åt sitt öde, usch ja.

Lägg därtill ett inbrott på Gringotts trollkarlsbank, sökandet efter ett försvunnet diadem och en belägring av Hogwarts så har du storyn i ett nötskal. Nästan. Jo, det är våld och elände, som sagt. Mycket sådant och flera bekanta figurer dödas i kampen. När det bara är några hundra sidor kvar börjar boken bli spännande på riktigt och det är då slutstriden mellan Potter och Voldemort skall ta sin början. Och stor hjälte tycker jag att en helt annan person blir... Boken är på tok för lång, och allvarlig, och våldsam. Men den slutar rätt bra i alla fall.