Patrick Redmond: Händelser vid Kirkston Abbey (Wahlström & Widstrand 2000)
(The Wishing Game. 1999)

Sent 90-tal har en journalist blivit nyfiken på vad som verkligen hände 40 år tidigare på internatskolan Kirkston Abbey. Han lyckas snoka reda på en av de inblandade och får denne att berätta historien. Så vi vänder blad i boken och upp rullar historien, en berättelse som för länge sedan tystats ned av elever, polis, lärare och tidningar.

Kort sagt kan man säga att vi befinner oss i stort sett hela tiden (347 sidor) på en internatskola för pojkar. Det är en skola där rika vuxna satt sina söner för att ge dem gedigen utbildning och kunskap inför det kommande vuxenlivet. Jonathan, till exempel, är en duktig ung kille, med några riktigt bra vänner och äkta intresse för studierna. Fast han, som så många andra killar, drömmer om att få bli vän med den mystiske Richard. Richard som inte är rädd för någon, kan alla svaren i skolan och vågar säga emot lärarna när han inte håller med.

Och under över alla under, snart är Richard och Jonathan de bästa vänner. Då börjar förstås saker och ting hända och kanske, kanske hade allt varit bättre om de aldrig börjat umgås? Somliga blir avundsjuka på att Jonathan lyckats få Richard till vän där andra gått bet. Samtidigt glömmer Jonathan bort sina gamla vänner och hans betyg rasar. Efter ett tag visar Richard sitt rätta ansikte...

Berättelsen om grabbarna på skolan Kirkston Abbey är grym, tro inget annat. Det handlar om hot, mobbing, avundsjuka och förtal. Kärlek, ensamhet, homosexualitet och bedrägerier. Lögner, otrohet, våld. Ja, här bär alla på en hemlighet och en dröm. Och man undrar hur långt kan människan gå för att få det han vill? De här stiliga skolbarnen visar sig snabbt kunna förvandlas till riktiga monster.

Lättläst är det hela tiden och början är så bra att jag känner betyget 5 redan efter några sidor. Tyvärr finns det ett mittenparti i boken då det känns som om grabbarna bara går runt i korridorerna och är allmänt ilskna på varandra och det drar ned tempot, för inte storyn framåt. Men annars är det mesta riktigt läsvärt. Och otäckt. Och ledsamt.