Terry Pratchett: Små blå män (B. Wahlströms 2007)
(The Wee Free Men. 2003)
Med en dåres envishet läser jag vidare om Pratchetts Skivvärld i hopp om att någon gång komma till insikt om författarens storhet, hitta en bok i serien som jag genuint uppskattar och kan tycka i sanning är bra. Så här långt har de flesta titlarna varit knasiga besvikelser, bitvis småskojiga men som helhet långt mindre intressanta, roliga och underhållande än jag skulle önska.

Små blå män började bra, hade potential att bli något men gled snabbt vidare och utför in i mer knasigheter jag inte förmådde uppskatta.

Nioåriga Tiffany vill bli häxa när hon blir stor. Det finns de som tror att hon redan är en, men det kan väl ändå inte vara sant? Inte i hennes unga ålder, inte om man lever i Kritmarken?

Men något slags speciell kraft eller förmåga har hon ändå, den unga Tiffany. Och den kommer hon att behöva då den läskiga Drottningen kidnappar hennes lillebror. Han måste räddas.

Vilken tur att Tiffany blir vän med de små blå männen som förvisats från älvornas rike för att de festat och slagits för mycket... 231 sidor som jag får lägga oväntat mycket tid på att ta mig igenom. Inte så mycket Skivvärldenkänsla faktiskt, känns mer som en separat bok, kanske starten på en egen Tiffany-serie.