Terry Pratchett: Jingo (B. Wahlströms 2006)
(Jingo. 1997)
Starka krafter i planetens inre driver upp en ny landmassa mitt i Cirkelhavet. Frågan är vem som kan ta ägarskapet över den nya ön, Morporkianerna eller folket i Klatsch? Naturligtvis anser sig båda folken vara bäst och mest lämpade till detta vilket givetvis skapar fruktansvärda spänningar men också samtidigt möjligheter...

När den Klatschiska prinsen gästar Ankh-Morpork tillsammans med sin livvakt 71-timmars-Ahmed sker ett attentat och relationerna mellan länderna blir än mer ansträngda. Ankh-Morporks stadsvakt måste stärkas och förbereda sig för krig. De tuffa ökenkrigarna, d´regerna, kämpar för Klatsch. Kanske.

Det blir män i kvinnokläder, undervattensfärder, ridderliga regementen och intriganta ledare. Och mer, allt på 284 måttligt roande sidor.

Terry Pratchett: Den sista kontinenten (Damm Förlag 2008)
(The Last Continent. 1998)
Något hemskt har hänt med det Osynliga Universitetets bibliotekarie. Mannen som numera är en orangutang håller på att i rask takt förvandlas till olika föremål. Trollkarlarna vid universitetet står mer eller mindre handfallna inför detta mystiska fenomen. Möjligen står allt hopp till den oduglige trollkarlen Rensvind, men var han befinner sig vet ingen alls.

Rensvind har faktiskt hamnat på skivvärldens sista kontinent, en plats helt omgärdad av vatten, ett mycket hett och torrt ställe, faktiskt en plats som påminner en hel del om vår världs Australien. Det skulle kunna vara Ecks Ecks Ecks Ecks faktiskt.

Här stöter Rensvind på en talande känguru, ser ritade bilder få liv, sätter rekord i fårklippning, hamnar i dödscell och är givetvis inte alls redo för att hängas på torget. Vilken tur att han lyckas rymma och ge upphov till legendariska sånger och skrönor, för naturligtvis är det Rensvind som till slut ser till att regnet kommer till landets räddning när torkan är som störst. Kanske kan han också fixa bibliotekariens bekymmer.

Ja, vem vet? Det är mycket konstigheter på de här 311 sidorna. Alla säger ”no worries” och ”mate” och jo, Australien måste ha varit en riktigt stark influens för den här sagan. Inte på något sätt den sämsta boken i serien, men å andra sidan väl inte den allra bästa heller. En solid betygstvåa för mig.

Terry Pratchett: Carpe jugulum (Damm Förlag 2009)
(Carpe Jugulum. 1998)
Kungen i Lanker bjuder in till festligheter på slottet. Olyckligtvis bjuder han in vitt och brett och öppnar dörren för en samling vampyrer. Väl på plats tänker dessa blodtörstiga figurer ta makten i landet och samtidigt förstås döda somliga mindre behövda varelser dvs. en massa människor.

De som möjligen skulle kunna stå emot vampyrerna är en samling häxor, en trio bestående av självaste drottningen, Viväcka Vitlöök, Nanna Ogg och den unga Agnes. Visst är de något så när framgångsrika var och en på sitt sätt och mer så tillsammans, men mot dessa vampyrer väger de ganska lätt.

Vilken tur att trion lyckas få fatt på den försvunna Mormor Vädervax, hon är ju en synnerligen duglig häxa, listig som få. Hon skall väl kanske kunna besegra vampyrgreven, eller?

Efter att ha fått kämpa mig igenom flera Skivvärlden-sagor på senare tid, läst somliga titlar som förvisso börjat okej eller rentav bra och sedan snabbt blivit trista, röriga besvikelser, är det nu härligt att kunna säga att jag ändå uppskattade Carpe Jugulum som en av seriens bästa berättelser. Pratchett inkorporerar på ett underhållande sätt klassiska vampyrmyter i sin sagovärld och låter uppgörelsen mellan just vampyrer och häxor bli något att njuta av och minnas. 312 sidor.

Terry Pratchett: Den makalöse Maurice och hans kultiverade gnagare (B. Wahlströms 2003)
(The Amazing Maurice and his Educated Rodents. 2001)
Katten Maurice och den flöjtspelande pojken Keith kommer till staden Skummenplatz. Maurice är i sanning makalös, katten kan nämligen prata!

Katten är också vän och ledare för ett fantastiskt sällskap med talande råttor. Där Maurice och Keith vandrar in genom stadens portar fullt synliga smyger sig gnagargänget in…

Och det man finner förvånar dem alla! Det verkar inte finnas några råttor någonstans. Stadens råttjägare verkar ha gjort ett finfint jobb med att hålla ohyran borta. Tyvärr är staden rätt fattig, det är klent med föda för invånarna. Ja, det är väl råttorna som ätit upp det mesta av Skummenplatz förråd...?

Det pågår något hemskt i staden och det blir Maurice och hans små kamrater som skall avslöja sanningen och stoppa den ondska som frodas…

Den makalösa Maurice är en lättläst och riktigt festlig bok i Skivvärldenserien med en underhållande och annorlunda tolkning av den klassiska berättelsen om Råttfångaren i Hameln som en del i sagan. Dessa 249 sidor blir till en av de i mitt tycke allra bästa Skivvärlden-berättelserna.