Terry Pratchett: Små gudar (Wahlströms Fantasy 2001)
(Small Gods. 1992)
Det finns gudar som har många tillbedjare och gudar som har färre. Och det finns gudar som är fysiskt stora och de som är mindre. Den Store Guden Om är det många som ber till och nu har han valt att tala med Brutha. Men Brutha, den utvalde, är en enkel pojke som helst vill vara ifred för sig själv och bara jobba lite i klostrets trädgårdsland. När han nu hör den ”Den Store Guden Om” tala till honom blir han först skrämd, sedan ytterst förvånad. Den Store Guden Om visar sig vara en mycket liten sköldpadda! Det krävs en hel del övertalning för att Om skall bli trodd och Brutha bli hans språkrör till människorna.

Detta är berättelsen om Om och Brutha och deras kamp för att störta en korrupt kyrka som hävdar det oerhörda – att själva Skivvärlden är rund och roterar runt solen. Så löjligt. Alla vet ju att världen är helt platt och bärs upp av fyra elefanter som i sin tur står på en jättelik sköldpaddas rygg. Jag har skarpt ogillat flera av Pratchetts böcker om Skivvärlden men här är det faktiskt en rätt okej berättelse som det bjuds på. Betyget blir en stark tvåa för dessa 283 sidor.

Terry Pratchett: Herrskap och häxor (Wahlströms 1994)
(Lords and Ladies. 1992)
Dessa 320 sidor är en relativt omedelbar fortsättning på berättelsen Häxor i faggorna. Det är såldes än en gång Mormor Vädervax, Nanna Ogg och Viväcka Vitlöök i huvudrollerna. Den här gången måste häxorna skydda hela mänskligheten från älvor.

Ja, man skulle kunna tro att älvor är små, fina, vackra och beskedliga varelser. Nå, inget kunde vara mer fel. Älvor är onda, punkt slut.

Helst skall de förstås inte ens ta sig in i vår värld alls, men nu verkar portarna stå öppna. Älvorna är här. De måste bekämpas, gärna med järn som verkar vara en metall som håller dem i schack någotsånär.

Älvkampen är det främst Mormor och Nanna som engagerar sig i. Viväcka förbereder sig för att bli drottning. Men vad gör egentligen en sådan? Broderar hela dagarna?

Nja, det här är en saga snubblande nära ett absolut bottenbetyg. Jag tycker inte alls att detta är speciellt bra. Spänningen är knappt där, inte humorn heller faktiskt. Detta var helt enkelt rätt trist tyvärr. En svag betygstvåa. Det är bara Mormor Vädervax som är bokens coola karaktär, en lagom kaxig häxa.

Terry Pratchett: En man på sin vakt (Wahlströms 1995)
(Men at Arms. 1993)
Stadsvaktens kapten, Sam Vimes, står i begrepp att gifta sig med Ankh-Morporks rikaste kvinna, Lady Sybil, och bli introducerad i kretsar han inte är van att röra sig i. Han skall också pensionera sig från sitt arbete inom kort.

Det är bara en sak att fixa först, en gåta kvar att lösa. Ett farligt föremål har stulits från Lönnmördarnas gille och samtidigt har någon mördat några personer i staden. Ja, detta måste givetvis hanteras innan kapten Vimes kan stiga åt sidan.

Olyckligtvis finns det krafter i staden som vill annorlunda. Vimes blir mer eller mindre beordrad att lägga ned utredningen.

Det vill han dock inte alls göra, tvärtom arbetar alla hans stadsvaktskamrater hårdare än någonsin. Dessutom är de i full fart med att ta hand om de senaste rekryterna; konstapel Cuddy, Detrius och Angua. Som förstås är rätt speciella individer nämligen dvärg, troll och varulv, den sistnämnda dessutom kvinna!

På dessa i mitt tycke överraskande röriga och trista sidorna smyger minst en mördare lös. Somliga i stadsvakten dödas, någon vill ersätta Lord Vetinari med en kung, hundar kan prata och armborst visar sig vara farliga saker. Exploderande drakar är ju inte mindre problematiska... Allt lät lagom spännande men det här var för mig en av de svårare berättelserna att ta sig igenom. Synd. 346 sidor.

Terry Pratchett: Levande musik (Wahlströms Fantasy 2000)
(Soul Music. 1994)
Självaste Döden söker tjänst hos Främlingslegionen och det blir hans dotterdotter Susan som skall ta över arbetet med att kalla de levande till den sista vilan. Susan kan göra sig osynlig och är inte helt på det klara med sin nya uppgift. Tvärtom verkar hon mer vilja låta folk få leva så länge som möjligt.

På annat håll i Skivvärlden är det annars mest nymodigheter som är i ropet. En älvisk bard, en dvärg och ett troll skapar Stenhård Musik av ett slag som ingen tidigare upplevt. Människornas sinnen förvrids och fantastiska toner strömmar ut i världen från musikanternas instrument. Somliga är de som insett att detta med musik är en livsfarlig sak som måste stoppas omedelbart och förbjudas. Lönnmördare kontrakteras för att helt enkelt ta livet av de populära musikanterna i Stenhård Musik.

Så in i den här berättelsen kommer alltså den nya Döden vid namn Susan. Här finns såklart även konkurrerande musikanter, instrumentförsäljare, skumma managers, fans, sura trollkarlar och en pulserande farlig rytm... Musik som lever sitt eget liv helt enkelt.

Detta är varken bättre eller sämre än så många andra Pratchettböcker jag inte riktigt förstått mig på. 311 sidor som börjar okej men som aldrig får det där lyftet för att få mig med på resan.