Terry Pratchett: Eric (Wahlströms Fantasy 2003)
(Eric. 1990)
Finns det ett spöke på Osynliga Universitetet? Nej, inte alls. När några trollkarlar kallat på Döden berättar denne att det okända och osynliga väsendet är Rensvind, tidernas mest misslyckade trollkarl.
Samtidigt har den tonårige demonologen Eric lyckats frammana nämnde Rensvind, fått honom att anta fast form. Eric har tre önskningar för Rensvind att omedelbart uppfylla. Eric vill ha evigt liv, världsherravälde och världens vackraste kvinna vid sin sida!
Det behöver väl knappast sägas att Rensvind inte är i närheten av att kunna hjälpa Eric med detta. Men grabbarna gör såklart ett försök och plötsligt befinner de sig i djungeln i Tezumanska riket där de råkar döda den lokala guden. Eller nåja, det blir Bagaget som gör det, den vandrande kofferten…
Plötsligt så har sällskapet rest i tiden och kliver ur en trähäst som historiskt spelat en viktig roll i de Tsorteiska krigen. Det är bara det att Rensvind är där och tar aktiv del i kriget när det liksom sker på riktigt, då för så länge sedan. Möjligen kan han påverka hela historiens gång…
Sist och slutligen gör våra huvudpersoner en resa i Helvetet.
Det som började rätt bra, lagom roligt, klurigt och med en röd tråd i storyn spårar snabbt ur och blir bara… blaha blaha, trist, synnerligen knasigt, ointressant. Och den här berättelsen var bara 142 sidor lång, synd att det inte kunde hålla ens den korta vägen med jämn kvalitet. När de 142 sidorna är över kommer ytterligare några med information om Pratchetts Skivvärld, en värld jag känner något slags hatkärlek till. Böckerna gillar jag egentligen inte alls nåt vidare, för mycket text och knasigheter, för lite substans, samtidigt kan jag visst inte lämna Skivvärlden ifred…
Terry Pratchett: Rörliga bilder (Wahlströms Fantasy 1996)
(Moving Pictures. 1990)
Dags att köpa en spännande påse med pangade korn. Med salt och kanske lite smör. Och därefter slå sig ned i fåtöljen. Fenomenet rörliga bilder har kommit till Skivvärlden, ja, film med ett modernare ord. Det är nästan som magi, men ändå inte. Man vevar på lådan och får rörliga bilder – fantastiskt, minst sagt. För i lådan finns en samling smådjävlar som är de som ritar bilderna och ja, skall de röra på sig måste de rita fort. Och smådjävlarna är lata av sig så dem måste man piska på, det gör man när man vevar... Verkligen fiffigt och festligt.
Utanför Ankh-Morpork slår filmstaden Holy Wood upp portarna och de rörliga bilderna blir tillgängliga för befolkningen. Dvärgar, troll och vanliga människor kämpar om huvudroller. Några blir stjärnor, andra blir filmmakare. Det är vimsigt och knäppt, väl tokigt ibland, men en del humor finns det allt. Här finns skojiga parodier på kända filmscener och filmpersonligheter; Snövit, Lassie, King Kong, Casablanca och säkert en del jag inte kände igen. 347 sidor.
Terry Pratchett: Döden ligger lågt (Wahlströms Fantasy 1998)
(Reaper Man. 1991)
Efter att precis ha läst en riktigt usel roman (Pyramidfeber) om Pratchetts fantasivärld, Skivvärlden, är det kul att finna en bok i serien som sticker ut på ett positivt sätt. Grundstoryn är bra boken igenom och här finns en del att faktiskt fundera kring. Vad gör du egentligen med den tid du har att leva? Och så finns det en hel del att skratta gott åt. Och visst är väl Döden den häftigaste karaktären i serien?
Här i Skivvärlden har Gudarna fått för sig att sparka Döden. Han blev för personlig, tycker de. Så även om han i skelettskepnad, iklädd svart kåpa, och bärandes på en lie fortfarande ser ut som Döden är han en vanlig man som vem som helst. Till och med Döden har nu fått ett timglas där sanden rinner iväg, åh så oroväckande fort. Och att vara en vanlig levande känns synnerligen ovant, och vad är sömn, och drömmar? Och tiden som bara rusar iväg...
Ja, Döden kommer till Skivvärlden och tar jobb på en bondgård, svingar sin lie på åkrarna, bärgar skördar och kämpar faktiskt för att rädda liv. Samtidigt, i Ankh-Morpork har gamle trollkarlen Windel Poons blivit mer än 130 år och känner nu på sig att Döden skall hämta hem honom. Men, Döden har ju avskedats, så stackars Windel hamnar nånstans mellan liv och död och blir en odöd. Vänliga kollegor vid Osynliga Universitetet testar alla beprövade knep för att döda odöda (vitlök, heliga föremål, spetsiga käppar genom bröstet och annat) men inget verkar fungera. Åh, om månne Döden kunde ta och göra sitt jobb, vem vill vara odöd för evigt? 288 sidor.
Terry Pratchett: Häxor i faggorna (Wahlströms 1994)
(Witches Abroad. 1991)
Här är det sagor i fokus. Det blir valda bitar av Prinsessan och Grodan och Askungen med bal på slottet, pumpavagn och glasskor. Hus ramlar från himlen och röda kängor är intressanta (som taget från Trollkarlen från Oz), därtill lite Rödluvan och vargen, tre goda häxor som från Törnrosa och mycket, mycket mer. Dvärgar, spegelmagi, zombier och voodoo...
Häxan Desiderata Hålrum dör och kan inte längre göra sitt för att skydda prinsessan Ella från ett giftermål med en man hon inte gillar. Det passar den onda Lilith alldeles utmärkt. Med sina krafter, med sin spegelmagi styr och ställer hon som hon behagar...
Lyckligtvis blir det Viväcka Vitlöök som ärver Desideratas uppdrag och trollspö och tillsammans med ett par andra häxor, Nanna Ogg och Mormor Vädervax, flyger sällskapet, en synnerligen omaka trio för övrigt, iväg till Genua för att stoppa vigseln.
Och träffar alltså zombier, vargar och en hel del andra figurer. En riktigt udda katt har de med sig hela tiden...
Häxor i faggorna omfattar 290 sidor äventyr i Skivvärlden och är väl som alla andra bidrag i serien både bra och mindre bra, bitvis festlig, bitvis väl knasig, lite seg ibland. Somliga inslag är helt klart bättre än andra, betyget slutar på en stabil tvåa.