Dave Pelzer: Pojken som kallades Det (Forum 2004)
(A Child Called ”It”. 1999)

Här kommer 133 sidor skrämmande hemskheter. Detta är Dave Pelzers berättelse om hur han själv i unga år blev utsatt för den värsta formen av barnmisshandel som tänkas kan. Och ja, det är så otäckt att man knappt står ut, eller rättare sagt knappt kan tro att sådant här överhuvudtaget kan äga rum i verkligheten.

Som liten växte han upp i en lycklig, harmonisk familj, med mor och far och två bröder. Allt var frid och fröjd. Sen får modern en knäpp, börjar dricka, ligga på soffan och se på TV och bestämmer sig för att lille Dave är orsaken till allt ont och tar ut sin ilska, sorg, besvikelse, ja vad som helst, på unge sonen. Bröderna lämnas ifred, det är bara Dave som utsetts för brutal terror och det går så långt att bröderna och pappan i hushållet själva kapitulerar inför den hätska, dominanta mamman och låter allt ske...

Unge Dave som varit lycklig, omtyckt, duktig och glad blir snart en plågad, kuvad, mobbad pojke som bara vill dö. Slagen, bränd, hotad, utsvulten tvingas han gräva efter enstaka matrester i soporna. Han tvångsmatas med ammoniak och klorin! Han får avföring upptryckt i ansiktet. Efter flera års terror reagerar så skollärare och tycker att Daves och familjens undanflykter och förklaringar till pojkens skador, utseende, beteende inte längre håller och kallar in myndigheterna.

Dave blir omhändertagen och det blir hans räddning undan modern och sitt helvete.

Otäckt som sagt, gripande på ett sätt, på ett annat sätt inte alls. Somligt känns så kliniskt beskrivet att det blir svårt att tro på berättelsen och att flera års helvete blir en så kort berättelse som denna känns faktiskt lite konstigt. Varför dela upp sin berättelse på denna och flera lika korta fortsättningsböcker om han inte redan från början tänkt sig profitera på sina upplevelser?

När sedan boken avslutas med att Pelzer berättar hur lycklig han ändå är över att han får leva i USA, ett sådant fantastiskt land där alla kan lyckas bara man själv vill det, tappar boken rejält i betyg i mina ögon. Sen fyller han på med att publicera några rader från en gammal lärare som varit med och larmat om Daves situation, där denne berättar vilken fin kille Dave ändå är, och hur stark och duktig han varit och hur mycket lycka och framgång han förtjänar i livet. Ja, då har den otäcka misshandelsskildringen helt drunknat i amerikansk präktighet.