James Patterson: Den 1:a att dö (Prisma 2003)
(1st To Die. 2001)
Lindsay Boxer, vår huvudperson, är en poliskvinna i karriären. Nu är hon på jakt efter en galning som roar sig med att mörda nygifta bröllopspar. Tyvärr får hon en än tuffare motståndare att bekämpa också, en potentiellt dödlig blodsjukdom! Lindsay tänker fokusera på jobbet för att hålla eländiga tankar på den egna hälsan borta. Frågan är om och i så fall hur länge hon kan lyckas, hon har ju också precis börjat bli förtjust i sin nye partner, polismannen Chris Raleigh. Nog måste hon väl våga prata om sin hälsa och sina känslor med någon...
Och vilka kan vara bättre än bästa tjejkamraterna? Bröllopsparmorden knyter snabbt Lindsay, Cindy, Claire och Jill samman. Lindsay är som sagt polisen mitt uppe i utredningen. Cindy är journalisten som skriver om dåden i tidningen. Claire är rättsläkaren som tar hand om offren och Jill är åklagaren som skall skicka mördaren till ett långt fängelsestraff...
Tillsammans bildar de Kvinnliga Mordklubben för att sinsemellan i största hemlighet kunna dela all info så att säga ”off the record”. Alla har de mer eller mindre sura manliga chefer som de tycker de bäst skulle klara sig utan. Kanske kan deras hemliga mordklubb ge dem alla den verkliga framgång de tycker att de är värda?
319 sidor, över 120 kapitel. Läsningen går raskt, sidorna flyger snabbt förbi. Korta kapitel ofta med en cliffhanger så att boken skall bli svår att lägga ifrån sig. Polisen vill fånga en mördare. Mördaren å sin sida spanar efter framtida offer...
Det hela låter nog mer spännande än det är, för det är tyvärr inte superspännande men nog är det ändå en helt okej kriminalroman och en intressant start på en ny romanserie från Patterson. En och annan överraskning dyker upp men som helhet är det väl rätt förutsägbart. Man får bara ytliga beskrivningar av klubbmedlemmarna men om serien får leva vidare får läsaren säkert mer info om de fyra kvinnorna framöver. Är det så här lättsmält underhållning det handlar om läser jag gärna vidare!
James Patterson (& Andrew Gross): En 2:a chans (Prisma 2006)
(2nd Chance. 2002)
Kvinnliga Mordklubben är tillbaka! Det har gått några månader sedan hemskheterna i första boken i serien. Inte ett ord nämns om Lindsay Boxers sjukdom som nästan helt dominerat förra berättelsen och mycket lite sägs om hennes kärleksliv. Skönt. Här fokuseras det istället på en galen mördare och jakten på denne.
En 11-årig flicka skjuts ihjäl utanför en kyrka. En äldre änka mördas, även om det hela först ser ut som självmord. En polisman luras iväg till en förmodad brottsplats bara för att själv bli offret. Och självaste polischefen stryker med. Alla är de färgade. Hatmord? Rasism? Hämnd? Slump? En förövare eller flera, kanske rentav en grupp?
Lindsay Boxer är befordrad till kommissarie och leder utredningen. Vid sidan av poliskollegor tar hon hjälp av väninnorna; åklagaren Jill, journalisten Cindy och rättsmedicinaren Claire. Sakta men säkert riktas misstankarna mot ett tufft gäng brottslingar som kallar sig Chimaira. Mördaren ligger hela tiden minst ett steg före poliserna och drar sig inte för att försöka göra Lindsays väninnor till nya offer...
119 korta kapitel gör en hel bok på 288 sidor. Högt tempo, action utan krusiduller, enkla personteckningar och tyvärr endast måttlig spänning och få överraskningar. Det kan inte bli tal om något annat än ett medelbetyg men jag tycker nog att Mordklubbens andra äventyr är något lite sämre än det första.
James Patterson (& Andrew Gross): 3:e graden (Prisma 2006)
(3rd Degree. 2004)
Lindsay Boxer är ute på en tidig joggingtur när huset hon beundrar på avstånd plötsligt flyger i luften. Instinktivt ger hos sig in i spillrorna för att rädda liv och lyckas få med sig en ung pojke ut. Föräldrarna och hemhjälpen har dött och efter en stunds kaos blir man varse att familjen även hade en liten flicka också. Var är hon? Plötsligt blir bombdådet också en kidnappning. Barnflickan verkar ha försvunnit med familjens bebis...
Fler mord följer och det verkar som att signaturen August Spies har siktet inställt på rika personer och storföretag som roffar åt sig på den vanliga fattiga personens bekostnad. Världens rikedomar måste fördelas mer rättvist. August Spies har fler bomber redo! Nu måste väl världens länder lyssna och jobba för en förbättring. Ett G8-toppmöte i San Francisco kommer allt närmre...
Boxer och hennes poliskollegor och hela FBI jagar nu efter terrorister. Det blir våldsamt, blodigt och högst personligt! Fullt upp för Kvinnliga Mordklubben också. Bara 264 sidor men den mest spännande och händelserika boken i serien så här långt.
James Patterson (& Maxine Paetro): 4:e julimorden (Prisma 2008)
(4th of July. 2005)
I den fjärde boken om Kvinnliga Mordklubben är det framförallt kommissarie Lindsay Boxer som är i huvudrollen. Övriga väninnor seglar kort förbi som relativt obetydliga i det stora hela och tar inte mycket plats på bokens 303 sidor.
Det börjar med ett mord på en ung pojke i ett badkar och texten ”Ingen bryr sig”. Därpå följer en biljakt där Lindsay och hennes kollega till slut stoppar en svart Mercedes och blir beskjutna. I den skottlossning som utväxlas dödar Lindsay ett barn och blir snart stämd av de anhöriga för vållande till annans död, överdriven våldsutövning och tjänstefel. I väntan på rättegång flyr hon San Fransisco och söker lugn och ro i sin systers bostad i lilla idyllen Half Moon Bay.
Där lamslås samhället av en serie brutala mord. Gifta par knivmördas och det verkar vara en galnings verk. Dessutom tycker sig Lindsay se likheter i morden med ett eget aldrig uppklarat och 10 år gammalt mordfall som plågat henne svårt. Lindsay är utanför sitt tjänstedistrikt, under rättslig utredning och borde hålla sig lugn och koppla av. Självklart kan hon inte låta bli att försöka hjälpa till att klara upp brotten och naturligtvis vill hon kunna lösa sitt eget gamla olösta fall...
Bokens 146 kapitel far förbi i en rasande takt och det bjuds på både mördarjakt och rättegångsdrama. Detta är den mest spännande boken i serien hittills och har du gillat tidigare delar blir du garanterat inte besviken. Patterson bjuder dessutom på en överraskning eller två mot slutet... Lättläst och bra nog för ett betyg över medel.