Arto Paasilinna: Kollektivt självmord (Brombergs 2003)
(Hurmaava joukkoitsemurha. 1990)
Direktör Rellonen har beslutat sig för att ta livet av sig. Med bössan i hand söker han sig till en ensligt belägen lada för att göra slut på lidandet. Men se, vad händer? Tro det eller ej, men Rellonen kliver in i ladan och hamnar mitt i någon annans planerade självmord. Därinne håller överste Kemppainen på att hänga sig.

Direktören kan inte annat än ingripa och sen sitter de där och känner sig båda rätt besvikna. De får skjuta sina självmord på framtiden och vänta på att bli ensamma igen. Efter att ha pratat natten igenom inser de att deras möte kanske ändå fört något gott med sig. De märker båda att de inte är ensamma om att ha det eländigt. Kanske rentav kan de bli vänner?

Och visst måste det finnas hundratals, kanske tusentals andra personer som också funderar på självmord? Kan direktören och översten månne räcka ut en hand och bli deras räddning? Eller, om det inte skulle lyckas, kan det inte finnas vinster med ett enda stort kollektivt självmord? Kan man inte samla alla olyckliga och dö tillsammans, alla på samma gång?

Sagt och gjort, de nyfunna vännerna sätter in en annons i tidningen där de efterlyser de som funderar på självmord och jösses vad svar de får. Formligen dränkta i rop på hjälp förstår de att de bokstavligt talat håller hundratals liv i sina händer. Och när de samlat personerna skall det ordnas ett enda jättelikt, spektakulärt kollektivt självmord. Men när så många olika desperata individer förs samman kan allt hända. Och det gör det.

260 sidor bok som trots sitt dystra tema verkligen känns upplyftande och tankeväckande. Det hela är faktiskt riktigt roligt och det är bara att beklaga att slutet känns lite trist och plötsligt påkommet efter den berättelse som rullat på. Detta är en bra bok, men det kunde ha varit en riktig höjdare.