Erika Oscarius: K55 – Lögnernas valv (Foldspace 2011)
Svensk science fiction, kan det vara något att ha? Jodå, K55 funkar absolut.
Vi är en bra bit in i framtiden, året är 2474, och vi befinner oss på K55, en gruvplanet där befolkningen lever under jord. En okänd pest härjar på planetens yta och människorna för en underjordisk tillvaro helt kontrollerad av Styrelsen. Styrelsen kämpar hårt för att komma till rätta med pesten så att folket kan få komma upp till ytan och bryta isoleringen. Många är de som längtat länge på friheten. Kort sagt kan väl sägas att inte alla tycker att Styrelsen gör ett bra jobb, här och där pyr anarki, paranoia och allmänt missnöje.
Styrelsen satsar så resurser på Grupp Bravo, en elitstyrka med personer som oförklarligt nog utvecklat något slags immunitet mot pesten. Nu skall de ta sig upp till ytan, utforska och skapa möjligheter för alla sina landsmän att inom kort kunna leva uppe på ytan.
Det står dock snart klart att någon gör sitt bästa för att sabotera Grupp Bravos uppdrag. Varifrån hotet kommer är däremot okänt. Finns det en förrädare i Styrelsen eller är det måhända någon av den undre världens starka ledare som försöker bryta Styrelsens makt?
Eddi Lorenz och de andra i Grupp Bravo är illa ute. Onda robotar, monster och avancerad teknik håller snart på att försöka ta livet av den lilla gruppen. Vän är plötsligt kanske inte en vän längre? En uppenbar fiende kanske i själva verket är något helt annat?
På 437 sidor följer vi personerna i Grupp Bravo i sina förberedelser för sitt ytuppstigningsuppdrag och ser dem fastna i ett nät av lögner och olika farliga situationer.
K55 är som sagt en gruvplanet, miljön är gruvschakt, slumområden, gyttriga marknadsplatser, allt under marken. Överallt finns folk i rörelse. Frågan är vem man kan lita på…
Överlag en helt okej berättelse som blir riktigt spännande i ett par scener. Flera onödiga stavfel stör mig dock i läsandet. Folk må heta Eddi, Vincent, Adam, Giovanna och Helmut, men när storskurken (eller är han en vän?) beskrivs som His Lordship och hans närmsta man är Bulldoggen känns det hela farligt nära löjets gräns.
Grabbarna är unga tuffingar med vapen och muskler. De få tjejerna som far förbi i sagan är snygga som sjutton och mest där för att behaga nämnda pojkar. Detta är långt ifrån den bästa science fiction jag läst, men nog är det värt att kolla upp om man gillar genren. En trea i betyg (av fem) får det bli men trean går åt det svagare hållet.