Håkan Nesser: Det grovmaskiga nätet (Albert Bonniers Förlag 1993)
Att få besöka Nessers uppdiktade Maardam och träffa kommissarie Van Veeteren och kollegorna Münster, Jung, Reinhart med flera är inget annat än en mycket trevlig upplevelse. Med denna bok startar Nessers tio böcker långa serie om Maardamspolisen med den mycket specielle Van Veeteren i spetsen och det är en riktig höjdare. Någon må tycka att allra högsta betyg är att ta i, men det här gillar jag verkligen. Lättläst, spännande, intressant och med humoristiska inslag jag tycker passar perfekt. Det är bitska kommentarer, dräpande, lätt överlägsna ord från VV som vet vad han vill och kan. Nu har han en hustrumördare fast. Det känns inte bra, något är fel.

Janek Mitter vaknar upp, lätt bakfull och behöver gå på toaletten. Dörren är låst men han vrider om låsskivan med en skruvmejsel och finner sin hustru död i badkaret, uppenbarligen mördad. Sen ringer han polisen och blir snart inspärrad, misstänkt för mord. Fallet ser klappat och klart ut, Mitter kan inget säga om det som hänt. Han kommer helt enkelt inte ihåg något mer än att de älskat och druckit en hel del. Ja, det ser kört ut för maken men Van Veeteren har sina tvivel och det gillar han inte.

Och mycket riktigt, när Mitter så börjar minnas vad som hänt under den ödesdigra kvällen och vem eller vilka mer som deltagit i festligheterna vill det sig förstås inte bättre än att han dör. Eller blir mördad... 268 sidor som ger mersmak.

Håkan Nesser: Borkmanns punkt (Albert Bonniers Förlag 1994)
Det börjar som en fyra, är länge högst medelmåttigt, värt en trea i betyg, tar ny fart och lyfter till en fyra mot slutet och när de allra sista sidorna är kvar kommer den överraskande slutklämmen. Och det är en sån kanonsmäll att inget annat än högsta betyg känns relevant just då. Som helhet känns en fyra helt rättvist. Det här är en bra bok!

”Han börjar bli senil” tänker Münster om kommissarie Van Veeteren 250 sidor in i boken när VV sitter och mumlar för sig själv och utredningen har gått i stå. Inget kunde förstås vara mer fel. VV är nu mördaren mycket nära och allt skall snart få sin lösning även om det länge suttit hårt åt.

Van Veeteren har semester när han blir uppringd av sin chef. Det har skett två mord i Kaalbringen inte långt ifrån där kommissarien befinner sig. Kan han kanske tänka sig att åka över och ta en titt på eländet, kanske rentav hjälpa den lokala polisen? Jodå, det går så bra så. Snart är Van Veeteren mitt uppe i jakten på en okänd yxmördare som huggit ihjäl två män som inte verkar ha något gemensamt. Nåja, jakt och jakt. Polisen har inte ett enda spår att gå på, än mindre nån misstänkt. Allmänheten börjar bli irriterad på den lokala polisens bristande förmåga att fånga galningen.

Van Veeteren tillbringar mycket tid med att dricka vin, röka och spela schack med den lokala polismästaren Bausen som snart skall gå i pension och absolut inte vill sluta med ett ouppklarat mordfall. Ja, vad annat kan de göra, de har ju inte minsta tillstymmelse till ledtrådar. Och det är väl i detta mittenparti av boken det hela känns medelspännande. Så sker ett tredje mord och fler poliser sluter upp men vad hjälper väl det? Snart har en polis försvunnit också...

300 sidor. En skön mix av humor, spänning, känslor, privatliv och vardagsslitet hos polisen.

Håkan Nesser: Återkomsten (Albert Bonniers Förlag 1995)
315 sidor kriminalroman och det blir medelbetyg den här gången. Men än en gång lyckas Nesser fixa till en avslutning som heter duga. Hade det inte varit så att det hela bara rullat på utan vare sig toppar och dalar alldeles för länge så hade uppryckningen mot slutet räckt till överbetyg. För det är en överraskande lösning på det hela, tro inget annat.

Hur som helst; Leopold Verhaven har suttit 12 år i finkan för mord på sin kvinna. Han släpptes fri, det gick en tid och sen satt han i fängelse på nytt. Återigen dömd för mord på en kvinna. Så nu har det gått 12 år till och Leopold Verheven är fri. Han ger sig iväg in mot stan, han har saker han bara måste göra...

Ett halvår senare hittar ett gäng dagisbarn på skogsvandring en människokropp. Utan huvud, utan händer eller fötter. Van Veeteren skall opereras för tjocktarmscancer så utredningen sköts av Münster, Jung, deBries, Rooth, Moreno och de andra. Men de kommer förstås ingenstans. De söker förgäves efter Leopold Verhaven. Är han mördaren igen eller offret? I den suveränt överraskande avslutningen är det Van Veeteren som löser fallet efter att ha legat i sjuksängen nästan hela boken.

Håkan Nesser: Kvinna med födelsemärke (Albert Bonniers Förlag 1996)
Hon har just begravt sin mor och avgivit ett högtidligt löfte. Hon skall handla, göra något, se till att modern i sin himmel kan jubla. Det är kvinnans förhoppning att andra snart kommer att lida så som hon själv plågats. Med minutiös planering sätter hon så sina planer i verket och snart finns det jobb för kommissarie Van Veeteren och hans kollegor.

Den förste som hittas död är Ryszard Malik, den andre är Rickard Maasleitner. Båda ihjälskjutna i sina hem med skott i bröstet och underlivet. Polisen brottas som vanligt med frågorna vem och varför. Det finns inget som verkar förena de båda männen, inget mer än att de tydligen fått mystiska telefonsamtal där samma musikstycke spelats upp, om och om igen.

Van Veeteren och hans poliser har inga ledtrådar alls. Polisman Reinhart diskuterar fallet med sin kvinna och hon levererar sin fasta övertygelse: Mördaren är en kvinna, inget snack om saken. Men som sagt, var, när, hur, varför skulle i så fall Ryszard och Rickard retat upp denna kvinna? Utredningen går allt annat än framåt. På annat håll har andra män förstått sambandet och insett att de själva står på tur att bli offer. De träffas och lägger upp en plan för att hellre förekomma än förekommas. Kvinnan måste dödas omedelbums.

Som med tidigare titlar i serien är detta lättläst, spännande och inte minst kryddat med en i mitt tycke riktigt skön torr humor. Bättre än så här blir inte en 311 sidor lång kriminalroman. Och en än gång bjuder Nesser på en originell avslutning på det hela.

Håkan Nesser: Kommissarien och tystnaden (Albert Bonniers Förlag 1997)
Det är sommar i Maardam och hett som aldrig förr. Inte en polis tänker på annat än semesterledigheten. Van Veeteren själv funderar dels på en resa till Kreta dels på att säga upp sig och börja jobba i ett antikvariat. Han har sett för mycket elände genom åren så nu kan det vara dags att sätta punkt. Måtte det inte inträffa något brott som kräver hans uppmärksamhet så här direkt inpå den planerade ledigheten.

Men jodå, naturligtvis händer det saker. En anonym kvinna ringer till polisen och meddelar att det försvunnit en ung flicka från ett sommarläger, ett läger anordnat av sekten Det Rena Livet. Sekten är allt annat än tillmötesgående. Man förnekar att någon skulle ha försvunnit, i övrigt tiger man som muren. De unga deltagarna säger inte ett dugg. I den mån de tillåts prata alls. Men i brist på bevis kan polisen inte göra något. Det finns heller inga rapporter om någon saknad, bara den anonyma kvinnans berättelse i telefon. Men kvinnan ringer igen och igen. Varför gör polisen inget? Tja, vad kan de göra? Ingenting. Till slut finner man en död flicka, och en till...

Och det är dags att syna sekten närmre, men då är ledaren försvunnen. Lagom spännande, lättläst och på alla sätt helt ok utan att glänsa. Det dröjer innan man verkligen får ett konkret brott att utreda och då går det å andra sidan hur trögt som helst då ingen öppnar käften. Kommissarien och tystnaden är en passande titel fast efter 322 sidor är fallet förstås löst ändå.