Catherine Millet: Catherine M:s sexuella liv (Norstedts 2002)
(La vie sexuelle de Catherine M. 2001)
"Ett av de djärvaste bidragen till den erotiska franska litteraturen" kan man läsa på baksidan. Det må så vara (jag vet inte) men ett bra bidrag var det inte. Att Catherine Millet ligger med allt som rör sig och skriver en bok om det kan vara djärvt, men är det kul, intressant, fängslande läsning? Inte alls!

När hon skriver att hon som 3 ˝-åring låg och funderade kring hur många män en kvinna kunde ha, börjar man undra hur det står till... Och kan man sen verkligen lita på resten av beskrivningarna som ges?

Det blir inte lättare att få grepp om historien när hon varvar upplevda händelser med sina än snuskigare fantasier och drömmar. Hon hoppar mellan ungdomsår och nutid och bortsett från rena sexskildringar får vi i princip inte veta nånting om Catherine Millet. Ingenting om uppväxten, familjen, yrkesliv. Men dryparn (gonorré) har hon haft, fast vad är väl det att gnälla över? Kallt konstateras att det får ju folk som knullar mycket.

En gång i hela boken kunde jag läsa ordet kondom, så något tipsande om säkert sex får du inte här. Catherine miste oskulden när hon var 18, några veckor senare hade hon gruppsex. Och just gruppsexepisoder är det i parti och minut i boken. Millet verkar ha knullat med dussintalet män på en gång oftare än hon haft sex med en enskild älskare känns det som.

Analsex praktiserar hon oftare än mer vanliga varianter och hon gläds enormt åt allt beröm hon fått som kuksugerska. Kärlek? Det vete tusan om ordet ens nämndes. Jag vet inte vad som är värst; att hon skrivit en bok om sitt vansinniga sexliv, att Norstedts gett ut boken eller att jag faktiskt lagt tid på att läsa den. Jag får skylla på att debatten runt boken gjort mig nyfiken. Låt oss så här efteråt bara konstatera att det finns folk till allt, somliga mer öppna, nyfikna, exhibitionistiska och perversa än andra...