Nicholas Luard: Kala (Wahlström & Widstrand 1993)
(Kala. 1990)
Oj så dum jag varit. Baserat på den här bokens omslagsbild och baksidestext har jag misstänkt att det här var som ännu en bok av Jean Auel, typ Grottbjörnens folk eller som någon av Sue Harrisons böcker i serien om Chagak och Kiin (Moder Jord Fader Himmel, Min syster Månen, Min bror Vinden). Och sådana böcker har jag tyckt varit mer eller mindre sega historier. Så därför har jag låtit den här boken ligga oläst bra länge. Det var dumt för det här var verkligen något helt annat. Mer som en suverän äventyrsbok i Afrika ŕ la Wilbur Smith.
Visst är det vildmarksskildringar här och visst uppfostras flickan Kala av först hyenor och sen ett nomadfolk i Kalahariöknens utkant, men oj, det finns så mycket mer i den här sagan.
Mary-Ellen lever med mor och far på en missionärsstation i Afrika. Fadern slår henne så gott som dagligen och lever mer för Gud än för hustru och dotter. En dag kommer det främlingar till stationen och de letar efter afrikaner som de kan ta med till Amerika. De söker dansare till en amerikansk show, säger de.
Mary-Ellen leder dem intet ont anande till en grannby, där Kala finns. Främlingarna visar sig vara giriga, onda män och efter att ha dödat ett antal "vildar" kidnappar de Kala och några nomader och tar dem med sig till Amerika. Där de förstås behandlas "som de djur de är", enligt Farini, en rik, girig, grym man. Mary-Ellen tar sig tack vare pengar från Charles Darwin till Amerika och börjar leta efter Kala. Hon tänker se till att föra de kidnappade vännerna hem igen!
Här finns vildmarkslivet i Afrika med leoparder och hyenor, resor över Atlanten, en jakt på diamanter och mycket annat. Spännande! 501 sidor.
Nicholas Luard: Himalaya (Wahlström & Widstrand 1994)
(Himalaya. 1992)
393 sidor äventyr som främst påminner om Grottbjörnens folk-böckerna, serien om Ayla av Jean Auel. Det här är förvisso en vildmarksroman i nutid, men nog känns det som om vi är tillbaka i tiden då man jagade med spjut och båge, fruktade vädrets makter och vilda djur. Det är nämligen så att det här utspelar sig i Himalaya-bergen. Och banne mig om vi inte träffar självaste snömannen, en äkta yeti.
Så här är det; 13-åriga Ionas rika föräldrar skall skiljas och för att ”skona” henne från uppslitande kommentarer under den förmodat hemska och hätska vårdnadstvisten (om just Iona!) så skickas flickan iväg med sin gudfar på forskningsexpedition till Himalaya. Och där blir det hemskt väder och Iona går vilse, faller och blir bortburen av en äkta Snöman. En yeti, en varelse mellan apa och människa typ, som lever bland de snöklädda bergen. Och under flera veckor lever Iona med snömannen och hans släktingar. För det finns flera släkter av yetis i Himalaya visar det sig.
Och nu börjar det kännas lite dumt. Det kryllar alltså av yetis och de har inget emot Iona alls, tvärtom. De ser henne som den som skall rädda dem från den svält som väntar då djurlivet mystiskt försvunnit. På bara någon vecka lär sig Iona ”tala” yetispråk och vips så är hon som en av dem. Den 13-åriga människoflickan accepterad som en i yetifamiljen. Känns faktiskt lite löjligt.
Sen läser man vidare, lär känna yetistammarnas främsta ledare, krigare etc. och då börjar det hela bli lite bättre. Här finns kärlek och rivalitet, avundsjuka och... ja, lite av varje. Då är det helt ok att fortsätta läsa för nu vill man veta hur det går. Fast även om det lyfter sig lite under andra halvan är slutet en besvikelse, ja hela boken faktiskt.
Visst borde det vara i alla fall ett litet trauma för en 13-åring att gå vilse i Himalaya och tvingas leva i veckor med yetis? Och att hon sen lär sig ”tala deras språk” efter någon vecka, förlöser deras barn etc. blir bara för mycket. Men älskade du Grottbjörnens folk kan detta verkligen vara något för dig!