Kelly Link: Fel grav och andra berättelser (X Publishing AB 2012)
(Pretty Monsters. 2010)
Baksidestexten fångade mig med sina korta rader om de fem ingående novellerna. ”Den här boken innehåller: En poet som gräver upp sin framlidna flickvän. Onion, en tankeläsande ung man som passar upp på de mytomspunna Trollkarlarna i Perfil. En handväska vilken som helst – fast med oanade egenskaper. En exklusiv tv-serie som kräver något alldeles extra av tittarna. Ett tvillingpar vars favoritlek är Död-leken.”

Ja, det lät väl både spännande, intressant och annorlunda. Tyvärr visade det sig bli endast det sistnämnda, annorlunda, men aldrig riktigt spännande eller intressant. Kortnovellerna rullar på och så plötsligt är de slut, egentligen utan någon större knorr eller speciellt överraskande vändning. Första berättelsen om gravöppningen, Fel grav, känns lovande och bygger upp stämningen men det blir liksom inget av det hela. Och sen blir det förvisso ojämnt men oftast rätt menlöst och intetsägande.

Miles ger sig en sen natt in på kyrkogården för att gräva upp sin döde flickväns grav. Han vill ha tillbaka några dikter han skrivit. Det hela börjar gå snett när det visar sig att han öppnat fel kista…

Sedan kommer bokens näst längsta berättelse om Trollkarlarna i Perfil. Vi rör oss i fantasyland med tankeläsande ungdomar och mystiska trollkarlar som ingen sett till och allt blir en 50 sidors plåga som segar sig fram. Förresten är det ju inte Onion som passar upp på trollkarlarna utan hans syster…

Härnäst följer Trolleri för nybörjare, en 70-sidig berättelse om den populära tv-serien Biblioteket, ett program man aldrig riktigt vet när det nya avsnittet skall sändas och där det alltid verkar vara olika skådespelare i huvudrollerna varje gång, trots att karaktärerna är desamma. Dessutom ser det ut som att man tagit livet av Fox, den stora hjältinnan!

Sagohandväskan verkar rymma en mindre stad inom sig och den som kliver in där ett dygn får se hela 20 år passera ute i verkligheten. Vill det sig illa är det en hemsk hund som anfaller dig om du skulle öppna väskan på fel sätt. En hel del verkar handla om spelet Alfapet också. Jaha ja.

Sist och slutligen har vi sagan Specialistens hatt där ett par 10-åriga småflickor leker Död-leken med sin barnvakt. När man är död behöver man inte vara rädd, man behöver inte andas, man kan vara uppe hela natten och om man inte är tyst kommer Specialisten och tar dig…

Jaså, jaha, var detta humor så förstår jag den inte. Var det spänning höjdes aldrig pulsen. Var detta stor underhållning blev jag aldrig road. Detta är 221 sidor som utgör första halvan av författarens originalbok Pretty Monsters, och jovisst, jag skall ta mig an de andra fem novellerna i del två också, men förväntningarna har sänkts rejält. Så här långt har Kelly Link inte imponerat på mig. Det finns så väldigt många bättre novellsamlingar därute så den här kan du undvika.

Kelly Link: Askungeleken och andra berättelser (X Publishing AB 2012)
(Pretty Monsters. 2010)
Första svenska delen av Kelly Links roman Pretty Monsters föll mig inte i smaken men jag kände ändå att jag borde läsa hela originalromanen, alla novellerna. Här kommer fem till på totalt 253 sidor. Berättelsen som gett den här samlingen dess namn, Askungeleken, avslutar den här boken och är den kortaste sagan på bara 13 sidor, inledande Monstret är på drygt 20 och övriga tre historier ca 60-80 sidor vardera.

Baksidestexten kan berätta följande om bokens innehåll: Getter som svimmar och äter popcorn – men inte samtidigt. En elak styvsyster. Ett monster på sommarläger. En grupp människor som väntar på utomjordingarnas återkomst. En mor och dotter som rör sig i en sky av andeväsen.

Ja, som du märker spretar det duktigt och det finns inslag av såväl vardagsliv i nutid som händelser som nästan hör hemma i fantasy- och science fiction-världar. Olyckligtvis känns det inte som att Kelly Link hittar rätt i endera genren. Jag blir tyvärr inte förtrollad när jag läser de här korta sagorna. Precis som med novellerna i del 1 så känns det hela rätt trist, lite flummigt och rätt mycket ointressant. Jag saknar det där drivet som gör att man inte vill lägga det här ifrån sig, jag vill bli lite chockerad eller i alla fall något lite överraskad.

Nu sitter jag där och undrar hur sjutton det blivit bokkontrakt av det här. Det är inte många av novellernas upplägg det blivit något med. Jag vill ha en riktig historia berättad, det här är som bäst ren och skär galenskap. Men det finns säkert läsare som tilltalas av sådant.

Inledande sagan om Monstret på sommarlägret är i rättvisans namn ändå hyggligt okej, och avslutande kortnovellen Askungeleken om den elaka styvsystern likaså, men de däremellan kommande historierna Surfaren (om aliens), Kommendanten från Abal (om andeväsen) och Söta monster (om getter, en tjej som förälskar sig i den äldre kille som räddat hennes liv två gånger och ett eldprov) är bara blaha blaha, ja mer konstiga än något annat.

Nej, Kelly Links berättelser och sätt att berätta är inget för mig. Så kan det vara.