Hans Koppel: Kommer aldrig mer igen (Telegram Bokförlag 2011)
Usch, det här var en otäck bok. Grym och obehaglig. Mike Zetterberg lever med hustrun Ylva och dottern Sanna i Helsingborg. En kväll skall Ylva ut och ta ett glas efter jobbet med arbetskamraterna, så sker, och sedan säger hon hej och god natt till dem och skall ta sig hemåt. Ylva kommer dock inte hem utan är borta hela natten.

Mike blir lätt orolig när Ylva saknas men ändå inte. Än är det ingen riktig fara på taket. Ylva har en gång i tiden varit otrogen mot Mike och i deras nya liv tillsammans ingår det såklart att visa att man kan lita på varandra, Mike tänker inte börja ringa henne. Hon kan få några extra timmar ute med vännerna. Och om hon skulle vara ute på romaniska eskapader igen? Tja, vad kan Mike göra åt det? Han sitter hemma och väntar, sedan kryper han till kojs.

Någon Ylva dyker naturligtvis inte upp nästa morgon och Mike tvingas greppa telefonen och söka efter hustrun. Han ringer Ylva, hennes vänner, jobbet, sjukhuset, polisen… allt resultatlöst. Det enda som sker är att polisen börjar syna Mikes och Ylvas liv i sömmarna och får fram att Mike måste ha slagit ihjäl Ylva för att hon nu varit otrogen igen… Detta är självklart inte med sanningen överensstämmande.

Ylva gjorde något dumt i unga år och någon har väntat i decennier på sin hämnd. Nu är det dags för Ylva att få sitt straff. Så som förövaren har lidit skall Ylva få lida. Dagar, veckor, månader går. Ylva hålls inlåst i källaren hos Mikes grannar…

Mike har förstås insett att Ylva inte kommer tillbaka och han och dottern Sanna måste gå vidare med sina liv.

Ah, bara 256 sidor men det var till stora delar spännande mest hela tiden. Slutet kommer mer eller mindre som en chock och hela upplägget andas obehag. För Mike och dottern att inte veta vart mamman tagit vägen, för Ylva att hållas inspärrad, torterad och utnyttjad utan större hopp om räddning. Ja, usch. Samtidigt är det inte helt lätt att lida med Ylva då det är uppenbart att hon själv måste ha gjort något riktigt hemskt mot någon annan för att drabbas så här… Frågan är bara vad och mot vem? Kanske Ylva rentav förtjänar ett straff? Men inte så här väl?

Starkaste trean i betyg som kan utdelas bjussar jag på. Koppel har fått till en bra bok.

Hans Koppel: Kom ska vi tycka om varandra (Telegram Bokförlag 2012)
298 sidor och 99 korta kapitel. Tempot är högt, spänningen finns där från början, läsningen går fort och det här är en bok som är svår att lägga ifrån sig. Man förstår tidigt att det kommer att hända otäcka saker samtidigt som det också är bokens svaga sida. Det hela känns egentligen föga originellt och faktiskt inte så lite förutsägbart, en story som denna har man läst förr och sett på film likaså.

Vi träffar Anna, en lyckligt gift mamma, som ger sig iväg på en kortare konferens med ett par kvinnliga kollegor på en tidning. Även om det bara står arbete på agendan hamnar hon redan första kvällen i säng med den betydligt yngre, men ack så attraktive, Erik som också är konferensgäst.

Ah, vilken spänning, vilket fantastiskt skönt sex! En natt tillsammans där och då leder till ytterligare ett par hemliga möten, sen säger Anna nej till en fortsättning. Vad är det hon håller på med egentligen? Hon älskar sin man, sin familj. Hon ser ingen framtid med Erik, detta var ett äventyr, nu är det slut, nu får de gå vidare var och en åt sitt håll.

Så enkelt skall det naturligtvis inte bli. Nej, Erik vill ha mer och känner sig utnyttjad. Erik har inga planer på att försvinna. Han börjar bete sig som den fullblodspsykopat han verkligen är… Det lilla snedsprånget kommer att få enorma konsekvenser.

Spännande, lättläst men kanske inte med så många överraskningar. Stark, stark trea i betyg hur som helst.

Hans Koppel: Om döda ont (Telegram Bokförlag 2013)
Conny lurar polaren Henk på stålarna och drar iväg. Nu sitter Henk i skiten. Den danska klubbägaren Sara vill ha tillbaka sina pengar och det blir självklart Henk som får betala priset.

På annat håll sitter journalisten Calle och skriver en reportageserie om personer som dött alldeles för tidigt. Nu handlar det om en pojke som för många år sedan blev ihjälkörd av en smitare, han blev bara 13 år. Calle lämnar huvudstaden för att resa till Skåne och träffa pojkens mamma.

Där får Calle också säga hej till offrets bror, den storväxte Matte och hans flickvän Sara. Japp, samma Sara som nyss på annan plats bestraffat Henk för att han slarvat bort hennes pengar. Matte är hennes älskare och närmaste muskelman i underhållnings- och indrivningsbranschen.

Calles reportage om den döde pojken går inget vidare. Mamma och bror säger inte mycket värt att skriva om och Calles egna undersökningar visar bara att offret inte alls var någon oskyldig ängel utan ett riktigt rötägg, en elak unge. Calle ljuger ihop en historia och skriver den snyftversion som säljer bäst. Om döda skall man inte tala illa…

Kalles artikel och en i all välmening hastigt utslängd kommentar sätter igång en serie oanade händelser. En annan journalist visar sig ha känt den avlidne på den tiden pojken levde och var dum. Journalisten skriver ett eget alster i vilket han kritiskt ifrågasätter att vi människor plötsligt ser gott i alla döda oavsett hur onda de varit i livet… Snart finns det krafter som verkar för att lära båda journalisterna en läxa. Det skall förstås inte gå att få skriva vad som helst…

Samtidigt söker Sara och Matte efter den försvunne Conny och de saknade pengarna. Där de drar fram efterlämnas döda kroppar. Snart är förstås också polisen involverad i det hela.

Om döda ont är en mycket lättläst, lite måttligt spännande, satirisk, bitsk och bitvis våldsam historia i högt tempo på 264 sidor. I Koppels thrillertrilogi är detta tyvärr den minst spännande sagan, om än på alla sätt och vis helt okej, trots det lite hastigt påkomna slutet. Ett triangeldrama kring försvunna pengar, skvaller om de avlidna, hämnd och homosexualitet. Vi följer växelvis skurkar, poliser och journalister.