Dean Koontz: Frankenstein – Den förlorade sonen (Pocketförlaget 2012)
(Prodigal Son. 2005)
Ett offer saknar öron, ett annat sina fötter. Den tredje som stympats har blivit av med ena njuren. Av offer nummer fyra finner man bara huvud och torso. Mördarens femte offer saknar sin lever.

New Orleans-polisens mordutredare Carson O´Connor och Michael Maddison söker galningen som fått namnet Kirurgen, men saknar helt ledtrådar. Offren är både män och kvinnor, somliga har sövts med kloroform, andra inte. De verkar inte ha något gemensamt mer än att de nu brutalt mördats. Skall polisen kunna förhindra nya mord måste ett mirakel ske…

I ett kloster i Tibet hittar vi Deukalion, en skrämmande jätte, en ful uppenbarelse som är stark som en oxe, snabb som blixten och duktig på att trolla. Deukalion är några hundra år gammal och mer känd som Frankensteins monster. När han får veta att hans far är i livet i New Orleans är det dags att bege sig dit.

Ja, Koontz spinner vidare på Mary Shelleys klassiska roman Frankenstein och låter både Victor Frankenstein och dennes skapelse leva vidare i modern tid. Frankenstein själv är en aktad affärsman, rik som ett troll. Nu för tiden går han under namnet Victor Helios och självklart är han komplett galen.

För flera hundra år sedan satte han samman Deukalion av döda brottslingars kroppar och lät blixten väcka honom till liv. Under lång tid har han i största hemlighet skapat nya varelser. Victors forskning har dock förstås utvecklats, ja förbättrats något enormt. Idag kan han skapa figurer som i alla högsta grad liknar vanliga människor. Dessa är dock programmerade att endast lyda Victor Helios och tanken är såklart att den nya, starkare generationens varelser skall hjälpa Helios att nå världsherravälde!

Det hela är naturligtvis fullkomligt otroligt men ändå rätt spännande. Att låta Frankenstein fortsätta att skapa urstarka människokloner är väl inget dumt upplägg. Var dock beredd på att läsa mer än dessa 477 sidor för berättelsen tar inte slut här…

Koontz originalberättelse översattes till svenska av Kriminalförlaget redan 2003 och kom i en häftad storpocket-utgåva på 336 sidor. Den har dock en annan översättning och anger Kevin J. Anderson som medförfattare.

Dean Koontz: Frankenstein – Nattens härskare (Pocketförlaget 2012)
(City of Night. 2005)
Poliskollegorna Carson O´Connor och Michael Maddison har nu insett att Victor Helios är en man som måste stoppas. Paret räknar med att behöva tänja lite på polisreglerna och planerar en överraskningsattack på den stenrike affärsmannen. Några snabba, dödande skott så skall väl saken vara löst?

Hm, kanske ändå inte. De blir även varse att Helios placerat sina män på olika nyckelpositioner i samhället. Folk har blivit dödade och ersatta av kloner! Carson och Michael vet inte vem de kan lita på. Jo, Deukalion förstås, Victors förstfödde om man så säger. Deukalion är den ende som inte programmerats med direktiv om lydnad.

Ja, Frankensteins/Helios alla andra laboratorietillverkade människor har noga programmerats med de kunskaper som den store forskaren finner för lämpliga. Den nya rasen har dubbla hjärtan, läker sår omedelbart, kan inte föröka sig eller göra uppror mot sin skapare. Somliga kloner är på jakt efter Carson och Michael, någon annan söker efter Carsons autistiske lillebror. Det ser kärvt ut för den vanliga människan, men så börjar något i Victors programmering gå snett…

Var det en otrolig berättelse som Koontz bjöd på i förra Frankenstein-delen är det inte mindre fantastiskt nu. Författaren tar ut svängarna rejält och somligt är riktigt nära att kliva över gränsen till det riktigt löjliga. Mitt i allvaret blir det knashumor, men visst, när Carson och Michael nu vet det de vet och lever under dödshot är skämt och nonsens kanske ett måste som försvarsmekanism?

Lättläst, ganska spännande men inte sjutton får vi mer än ett delavslut efter 416 nya sidor. Det blir till att ta sig an den tredje delen i Frankenstein-serien inom kort, men den finns ännu inte på svenska.

Dean Koontz: Frankenstein, Book Three: Dead and Alive (Harper. 2009)
Victor Frankenstein fortsätter att hota mänskligheten som vi känner den. Med sina förbättrade människor, sina supersmarta, superstarka, supersnabba kloner på viktiga positioner i samhället närmar han sig sitt mål – självklart inget mindre än världsherravälde!

Det verkar dock finnas i alla fall tre personer i världen som förstått att mannen måste stoppas, och det till vilket pris som helst, men kanske är det ändå fel att säga att Deucalion är en person, denne Victor Frankensteins förstfödde, en 200 år gammal jätte vars kropp skapats av delar från döda våldsverkare och väckts till liv av blixten. En man, en varelse som tillbringat tid bland munkar i Tibet och som mystiskt nog kan teleportera sig, öppna portar mellan platser för omedelbar förflyttning från en plats till en annan. Ja, trots allt så förstår Deucalion hur farlig pappa Victor är.

De båda andra personerna som söker den galne uppfinnaren är mordutredarna Carson och Michael, som på ett kärleksfullt sätt slänger käft med varandra och alltså försöker att stoppa Victors kloner och mannen själv.

Nu inleds allt med att Deucalion lyckats finna ett av Victors hemliga laboratorium för klontillverkning och stänga ned det. Samtidigt börjar något oväntat och troligen rätt hemskt hända med de redan existerande klonerna.

Somliga styrdirektiv som Victor programmerat varelserna med verkar plötsligt ha slutat gälla, blivit inaktiverade eller på annat sätt slutat att fungera. Plötsligt börjar flera av klonerna få smak på mord. Det är den nya förbättrade människorasen mot den gamla.

Ja, det blir till och med den nya rasen mot den nya, då somliga experimentella kloner verkar mutera bortom all kontroll och kan suga upp och assimilera andra varelser. Plötsligt har vi bokens 352 sidor fulla med nästintill osynliga blodtörstiga varelser här, spindelliknande varelser med klor där, figurer med flera munnar och olika röster, nakna politiker som mördar och springer längs gatorna, galna dvärgar, hjärntvättade betjänter, hämnande exfruar och mer, ja till och med tidigare döda och begravda kloner kommer tillbaka för att jävlas, eller kanske ställa saker till rätta. Om nu något sådant ens är möjligt.

Som du förstår av ovanstående är detta en rätt otrolig historia, en saga som passerat långt över gränsen till det lagom fantasifullt trovärdiga. Den här romanen blir egentligen bara lösryckta knasiga scener där en förbättrad människa som ju inte är en människa alls längre anfaller någon annan, eller fantiserar kring det, planerar att göra det etc...

Deucalion spelar ingen stor huvudroll här, ej heller poliserna Carson och Michael som mest verkar vara sugna på god snabbmat och kanske också varandra. Inte heller den här tredje berättelsen känns som en fullfjädrad avslutning på Frankensteinserien även om Koontz gör ett försök att på sista sidan hoppa framåt i tiden och knyta samman somligt. Nej, den vanliga människan är ännu hotad och riskerar fortfarande att snart bytas ut!

Det kommer säkert mera, och även om detta var för överdrivet för sitt eget bästa är jag naturligtvis nyfiken på vart det hela skall ta vägen och verkligen sluta för gott. Men som sagt, man kan väl inte säga att det här var vare sig speciellt bra eller spännande. Betygstvåan får tolkas som ett nja, med stor tvekan okej... Det var ju ändå förhållandevis lättläst, snabbläst med många korta kapitel. Men inte var det bra.

Dean Koontz: Frankenstein, Book Four: Lost Souls (Harper. 2010)
Böckerna i Frankensteinserien bör såklart läsas i ordning och tar man sig an de här 350 sidorna skall man veta att den här boken inte på något sätt är en avslutad historia. Nej, här hänger fortfarande mycket i luften när man läst klart och du får läsa vidare i en framtida femte del.

Denna den fjärde boken är lyckligtvis bra mycket bättre än den ärligt talat rätt usla tredje delen i berättelsen. Den var ju fjantig, ja löjlig i överkant och inte särskilt spännande och visst är somligt såklart fortfarande riktigt otroligt men det här handlar ju faktiskt om Frankensteins monster, teleportering, kloner och andra framforskade varelser... Nu är det en bättre story, en mer sammanhållen historia och, äntligen, på sina håll rätt spännande.

Det har gått ett par år sedan händelserna i boken Dead and Alive. Poliserna Carson och Michael har flyttat ihop, gift sig och skaffat barn. De har också lämnat New Orleans och startat en privatdetektivbyrå i San Fransisco. På intet sätt har de glömt allt som varit vad gäller Victor Frankenstein, dennes son Deucalion och en massa otäcka, superstarka kloner som planerat att ge Victor världsherravälde, men Victor är ju död och de har kunnat gå vidare...

Fast Victor är såklart inte död. Eller jo, det är han ju, men han har så att säga återuppstått i en förbättrad version, som en klon av sig själv. Nu sätter han nya planer i verket, har nya och bättre hjälpredor än tidigare till hands, människoliknande varelser som försöker fånga in och tillintetgöra mänskligheten. Den här gången med utgångspunkt från Rainbow Falls i Montana.

Och just där har faktiskt Victors före detta hustru, Erika Five och hennes vän Jocko, slagit sig ned för att göra det bästa av tillvaron som kloner, men trots allt ändå vänliga kloner. När Erika en dag stöter på Victor förstår hon att fara ännu hotar och kontaktar Deucalion. Han i sin tur kallar in Carson och Michael och vips är alla i Montana och söker efter Victor och hans skapelser...

På olika håll i Rainbow Falls följer vi också vanliga människor som kommer i kontakt med kloner och gör sitt bästa för att undvika dem och den död som följer. I ortens fängelse sitter t.ex. skurkarna Mr. Lyss och Norman. De gillar inte varandra men när de blir varse vad kloner gör med andra människor som infångats måste de såklart försöka rymma själva och hålla sig undan, kort sagt överleva.

På sjukhuset kommer ett par patienter fram till exakt samma sak, att något hemskt sker med vanliga människor och att husets personal och traktens poliser inte alls är vanliga, vänliga personer. Gubben Bryce och pojken Travis måste också försöka lämna lasarettet innan de förs ned i källaren och försvinner för gott. Ett par FBI-agenter rör sig också i trakten och inser att allt inte står rätt till.

Lost Souls är kanske seriens bästa berättelse så här långt utan att på något sätt vara fantastisk. Det här är fantasifullt, lite spännande, helt okej, men inte mer så än att ett medelbetyg får räcka. Måtte nu bara del fem hålla stilen och lyckas knyta ihop allt och kanske avsluta på ett bra sätt...

Dean Koontz: Frankenstein, Book Five: The Dead Town (Harper. 2011)
Klonerna, replikanterna, av de verkliga invånarna i Rainbow Falls, ser till att hålla originalen i schack i väntan på att ha blivit många nog för att ta över världen. Allt i linje med doktor Victor Frankensteins plan. Till sin hjälp har klonerna de undersköna varelserna Byggarna som initialt ser ut som gudar eller änglar när de dyker upp. När de sedan börjar döda och suga i sig människor ser de inte fullt så vackra ut längre...

Ja, kampen går vidare och på den här orten verkar människorna vara i minoritet och de blir färre för nästan var minut. Dödspatruller rullar runt på gatorna eller knackar på och gör hembesök!

Några få människor har beslutat sig för att kämpa emot, de flesta stötte vi på i den föregående berättelsen Lost Souls. Deucalion, Carson och Michael vill förstås inte bara slåss mot människokloner, nej de vill såklart sätta ett permanent stopp för Frankenstein, var han nu gömmer sig...

Anställda vid radiostationen KBOW sänder ut budskap om vad som verkligen sker i trakten. Kommer någon att höra dem? Kommer någon att tro dem? Kommer någon att kunna göra något åt saken?

I kokonger överallt odlas tydligen nya fiender fram i stora antal... Allt ser verkligen dystert ut för mänskligheten. Då, plötsligt, verkar det som att något faktiskt gått snett med Frankensteins ofelbara programmering av sina varelser...

Bok fem är med sina 353 sidor Frankenstein-seriens avslutning och med undantag av den väl knasiga tredje delen blev detta en rätt okej saga. Otrolig som helhet men icke desto mindre lite småspännande och fantasieggande mest hela tiden. Somliga karaktärers ständiga smågnabbande sinsemellan balanserar på den tunna gränsen mellan att vara okej/roligt och ömsom tjatigt/löjligt. Till slut vänjer man sig ju och som sagt, betyget jag sätter är ju inte bättre än en medeltrea. Det var nog trots allt för väl att det hela tog slut här.