Dean R. Koontz: Gömstället (Bra Spänning 1992)
(Hideaway. 1992)
När Jeremy är 12 år dödar han sin bäste kompis. Nu är han 20 år, kallar sig Vassago och har många, många fler liv på sitt samvete. Han hatar allt levande och faktum är att han fått för sig att han är välkommen ned i Helvetet om han erbjuder Helvetets onda makter ett tillräckligt stort offer. Så nu håller han på att skapa en makaber utställning av kvinnolik och han gömmer sig på ett gammalt nedlagt nöjesfält.

Hatch och Lindsey Harrison är ute och åker bil. De råkar ut för en olycka, voltar och far ned i en flod. Kallt vatten strömmar in i bilen, de båda sitter fast. Hatch dör men väcks mirakulöst till liv igen. Efter 80 minuter som död har sjukhuspersonalen med uppvärmt blod och potenta läkemedel kunnat få igång hans hjärta igen. Fantastiskt! Strax efter att Hatch friskförklarats och fått lämna sjukhuset (efter 120 sidor) börjar han få hemska mardrömmar. Snart är det inte bara nattliga drömmar. Hatch ser syner mitt på blanka dagen också och det är inga trevliga saker. Han ser mord!

Ja, det verkar inte bättre än att Hatch genom sitt återuppvaknande från de döda på något sätt fått kontakt med Vassago och kan se genom hans ögon, se allt det onda han gör, känna det raseri han känner. Det dröjer förstås inte länge innan Vassago känner av denna kontakt och själv börjar få en inblick i familjen Harrisons liv. Snart har Vassago bestämt sig för att Lindsey är en passande kvinna till hans likutställning!

Tja, vad skall man säga om det här. Det hela må låta otroligt men får sin förklaring och den håller faktiskt. Tyvärr händer det inte så mycket. Det här är en lite lätt seg bok, utan så mycket spänning och när den väl dyker upp är det inte mycket kvar av bokens 426 sidor. Paret Harrison lever sitt liv med Hatchs syner genom hela boken till slutstriden på nöjesfältet. Varvat med detta är läsaren med om Vassagos våldsdåd och resan hem till familjen Harrisons hus. Krångligare än så blir det inte och lite mer kunde man kanske önskat sig. Betyget tre är svagt till måttligt.

Dean R. Koontz: Nattfrossa (Wiken 1993)
(Night Chills. 1976)
(Den här boken har 1986 utgivits under titeln Svart fredag på Winthers förlag i starkt förkortad utgåva, 315 sidor.)

Några makthungriga forskare och militärer har beslutat sig för att testa en forskares senaste vapen på befolkningen i Black River, en liten småstad i Maine. En kemisk drog i ortens vattenreservoar i kombination med massiv subliminal (undermedveten) bearbetning via TV och tidningar får invånarna att bli viljelösa slavar som bara lyder order. Med några få enkla fraser tar forskaren kommando över person efter person och får dem att ställa upp på den ena otäckheten efter den andra.

Till Black River kommer Paul Annendale med sina barn på semester och de har inte druckit det preparerade vattnet. Av en slump kommer hans barn på forskaren som går runt och utnyttjar stadens invånare, men vem tror väl på vad barn säger? De hittar ju på så mycket, har sådan livlig fantasi...

350 sidor riktigt bra Koontz. Ett förord som skrämmer och en bok som är lika spännande som tragisk och otäck. Här frodas tankekontroll, sexuella övergrepp, hemska mord och mycket mer. Lättläst bok. I sin genre en stark fyra.

Dean R. Koontz: Kall eld (Wiken 1993)
(Cold Fire. 1991)
Man skulle kunna berömma Koontz för att han fått till en bok på hela 453 sidor där läsaren i princip bara stiftar bekantskap med två personer, men här känns det faktiskt lite tunt. Efter inledningen där spänningen finns, där man som läsare är nyfiken på att få veta vad sjutton det är som är på gång, planar det hela ut och blir till slut ganska slätstruket. Spänningen försvinner mer och mer allteftersom huvudpersonerna finner varandra och gåtan kommer allt närmare sin lösning. Och jodå, lösningen är trovärdig, men strax efter att halva boken är läst har den kvinnliga journalisten redan kommit fram till sanningen. Sen handlar resten bara om att få polletten att ramla ner hos den manliga huvudpersonen också. Och då är som sagt spänningen helt borta och det blir tillrättalagt gulligull istället. Synd på en så spännande första hälft. Trean är svag till måttlig. Och vad var det nu som hände?

Jo. Jim Ironheart är i snabbköpet när han får en akut påtryckande känsla av att han måste hem, snabbt! Väl hemma igen måste han plocka fram sin resväska och packa den. Han står där och tittar på väskan, och undrar vad göra nu då? Jo, han måste ta flyget, så full fart sätts mot flygplatsen. Där känner han att det är till Portland han måste resa. I Portland räddar Jim en liten skolpojke från att bli överkörd av en rattfull bilist. Och den närmsta tiden får Jim fler sådana här plötsliga infall där han inser att han måste vara på en viss plats för att rädda någon.

Så Jim kryssar runt Amerika och gör mirakelräddningar, av män och kvinnor men framförallt barn, både pojkar och flickor. Varför? Var kommer infallen ifrån, hur kan Jim veta vad som skall ske på andra sidan landet? Vad eller vem är det som styr honom? Och varför kommer han ibland in på scenen först när flera andra redan dött? Varför kunde han inte kommit bara lite tidigare och räddat alla? Ja, både läsaren och Jim Ironheart själv undrar.

Holly Thorne är journalist och trött på att aldrig få göra det riktigt stora reportaget. Hon har hoppat mellan olika tidningar och alltid fått sköta de trista, ointressanta tidningsutfyllnadsuppdragen. Som av en slump är hon på plats där Jim just genomfört en av sina fantastiska räddningar. Holly blir förstås nyfiken på den stilige karlen som helst vill tala tyst om sin insats och som istället för att njuta av uppmärksamheten som hjälte smiter iväg. När Holly kollar upp den mystiske mannen får hon nys om flera liknande räddningar och bara måste få veta mer. Och snart är det hon och Jim för hela slanten...

Dean R. Koontz: Draktårar (Bra Spänning 1993)
(Dragon Tears. 1993)
Bryan Drackman är en Gud i Vardande. En ung kille med fantastiska krafter som inom kort förstås kommer att vara odödlig och allsmäktig. I väntan på än större krafter nyttjar han sina förmågor till att ta livet av folk. Bryan kan skapa levande varelser av valfritt utseende i valfri storlek av en klump lera. De kan se ut som mardrömsmonster, de kan likna dig och mig. Genom dessa varelser kan Bryan se och tala, även om han själv ligger ensam hemma i sin säng, och de kroppar han skapat kan inte skadas av vare sig kulor eller eld. Faktum är att Bryan själv kan skjuta eldbollar och på telepatisk väg följa efter vem han vill. Bryan samlar på ögon och kan dessutom stoppa tiden!

Om du accepterar dessa förmågor i en spänningsroman kan du ha en trevlig lässtund framför dig. Tänk dock på att med dessa förmågor till hands är det en synnerligen ojämn kamp han för mot våra vänner och huvudpersoner, poliskollegorna Harry Lyon och Connie Gulliver. De kämpar dock tappert emot detta okända hemska som förföljer dem och i takt med deras små små framsteg växer deras känslor för varandra.

430 sidor som tyvärr bär vissa likheter med, i mitt tycke, ett av Koontz bottennapp, En ond plats. Lyckligtvis är det inte så illa som det kanske låter. Otroligt, javisst men egentligen inte så värst dåligt, bara rejält överdrivet.

Dean R. Koontz: Vintermåne (Bra Böcker 1994)
(Winter Moon. 1994)
Frågar du mig tycker jag att Koontz kokat soppa på en spik. Det här är 388 sidor med väldigt lite substans. Dessutom återanvänder han flera idéer från sina egna tidigare böcker och när slutet kommer känns det som om jag är mitt uppe i Varsel av Stephen King. Ta döda som går igen från Viskningar, ta en Golden retriever från Väktare, ta en snäll polis och tillika småbarnsfar från Mörkret faller, ta ett mystiskt rytmiskt ljud från Kall eld, ta telepati och tankestyrning från tja, Midnatt och något okänt men utan tvekan ont väsen som från Phantoms, blanda och skaka om.

Du får Vintermåne men där alla lånade delar tyvärr gör helheten sämre och allt känns bekant och rätt trist. Vad är nytt? En nattsvart port mot det okända är förvisso lite spännande, men inte räcker det långt. Dessutom är startsträckan innan det hela tar sig otroligt lång. Du kan utan tvekan utan att missa särskilt mycket hoppa rätt in i berättelsen vid sidan 213 där del 2 inleds.

I Los Angeles är Jack McGarvey polis. Tillsammans med en kollega besöker de en bensinmack som utsatts för skadegörelse. En tankande bilist sliter upp ett automatvapen och börjar besinningslöst skjuta vilt omkring sig. Det blir sjuksängen följt av månaders rehabilitering för Jack.

På en ensligt belägen egendom i Montana lever gamle mannen Eduardo Fernandez. Han börjar störas av ett mystiskt pulserande ljud och ljussken i skogen. Smådjur börjar bete sig konstigt på hans gård. Skrämd men på något sätt dragen till det mystiska i skogen finner Eduardo en kolsvart tunn cirkel hängande i luften. Som ett tio meters mynt är detta svarta, ja vad? En port till/från någon okänd plats förstås! Och något ont har självklart kommit ut och härjar löst i Montanaskogarna.

Efter halva boken reser Jack med familjen från LA till denna gård och stiftar närmre bekantskap med besökaren. Detta är väl lika fantastiskt som annat Koontz skrivit. Tyvärr är detta dock en hel del sämre än flera andra böcker. En svag trea eller betyget två på detta? Jag blev rätt besviken så det blir det sistnämnda.