Marian Keyes: När Lucy Sullivan skulle gifta sig (Norstedts 2000)
(Lucy Sullivan is Getting Married. 1997)
Lucy Sullivan är kanske inte helt okänd men nog står hon i skuggan av vimsiga Bridget Jones (skapad av Helen Fielding). Bridget finns förevigad på långfilm och i två böcker, Lucy i en bok och en TV-serie. Och på något sätt är förväxlingsrisken mellan dem hög.

Båda tjejerna är unga, bor i England, kämpar med jobb de inte gillar, lever som singlar, festar med väninnorna och drömmer om att finna den stora kärleken. Men råkar förstås på något sätt alltid falla för fel killar.

Men där det ofta är mer desperation varvat med vansinnig/patetisk humor i de snabblästa böckerna om Bridgets liv känns detta som ett mer seriöst relationsdrama på 528 sidor. Detta känns mer trovärdigt med djup i både story och karaktärsbeskrivningar och allt håller ihop från start till slut. Lucy går förstås på sina nitar men hon är inte riktigt lika blåst som Bridget. Här finns humor, glädje, sorg, ja alla sorters känsloyttringar, alla toppar och dalar i det vardagliga livet och allt är trevlig läsning man gärna tar sig igenom.

Allt börjar när Lucy med arbetskamrater ger sig iväg till en spådam och alla väninnornas spådomar strax därpå verkar slå in. Det är bara spådomen om Lucys nära förestående bröllop som hänger lite i luften...

Då sprider vännerna ut att Lucy funnit en karl och snart skall till att gifta sig. Stort rabalder! Fast det är så klart inte sant. Och när Lucy till slut faller pladask för en kille och alla vännerna gillar honom och det finns anledning till att snacka giftermål, nog tusan är det fel kille i alla fall. Eller inte? Det blir några turer fram och tillbaka, många sömnlösa nätter och till slut spirar kärleken. Den sanna?