John Ives: Ångest i en handfull stoft (Corona 1979)
(Fear In a Handful of Dust. 1978)
Calvin Duggai rymmer från ett mentalsjukhus. Han är en krigsskadad indian, en galen mördare och han har bara hämnd i siktet. Han kidnappar de fyra personer (tre män och en kvinna) som han anser ligger bakom hans tid på institution och har planerat att låta dem dö i Arizonaöknen i 50-gradig hetta, helt nakna utan varken föda eller verktyg. Duggai kör ut dem mitt i öknen och lämnar dem att dö en långsam, plågsam död.
På säkert avstånd bevakar han dem med kikare och gevär och ser dem sakta bli alltmer kraftlösa och uppgivna. För männen och kvinnan handlar allt om att finna akut skydd mot den stekande solen, minimera uttorkning och snarast finna vätska. Men den närmaste vegetationen är såklart utan både fukt och näring. Bara sten, grus och sand så långt ögat når. Kanske en och annan kaktus också, men hur länge kan de klara sig på dem? Duggai har ju lyckats bryta benet på en av männen och gjort dem mer eller mindre fullkomligt bundna till platsen. Fast vart och hur långt skulle de orkat gå ändå?
Det här är en mycket spännande överlevnadsberättelse. Ives får verkligen läsaren att känna sig närvarande i den oändliga och varma öknen. Det är spännande från start och hur trovärdigt som helst. Det handlar om galenskap och förtvivlan, om tortyr och kamp, om människans grymhet och okuvliga vilja. Allt detta och mer i en annorlunda berättelse på 223 riktigt läsvärda sidor. Vill du läsa någonting som skiljer sig från andra spänningsromaner har du funnit det här. Betyget fyra är sol(!)klart.