Hugh Howey: Ull (Norstedts 2014)
(Wool. 2012)
En bit in i framtiden lever mänskligheten i en enorm underjordisk silo med mer än 150 våningar! Här finns bostadskvarter, verkstäder, gruvgångar, odlingsområden, IT-avdelning, sjukvårdsavdelningar och mer. Några få TV-skärmar på de övre våningarna visar hur världen ser ut utanför silon. En karg och ogästvänlig miljö, faktiskt direkt dödlig, breder ut sig så långt man kan se…

För att tillvaron i silon skall fungera väl finns mängder med regler och begränsningar. Det gäller att veta sin plats och hålla sig där…

Men i silon finns förstås alla typer av människor. Här finns många lydiga medborgare som följer givna lagar och inte ifrågasätter något och somliga andra vill åt makt och kontroll. Ett litet fåtal drömmer om en annan tillvaro, om att få veta mer om världen utanför silon. Det är när sådana tankar och drömmar avslöjas som man döms till rengöring…

Man måste skrubba kameralinserna på silons utsida med ull!

Ull är verkligen en annorlunda läsupplevelse, en smått klaustrofobisk framtidshistoria om ett liv i branta trappor och mörka gångar under mark, om misstänksamhet och paranoia som får fäste bland instängda personer. Vad sjutton skall hända? Vad sker egentligen med de som tvingas lämna silon? Hur hamnade folket här från början?

Ja, alla de här frågorna skall faktiskt inte få sitt svar här, trots 517 sidor berättelse. Det hela är bitvis mycket intressant och med viss portion krypande spänning, som gjort för film, men också med av och till kanske lite väl mycket transportsträcka. Helhetsbetyget pendlar fram och tillbaka mellan en trea och en fyra men det är aldrig direkt dåligt, tvärtom är det intressant, annorlunda som sagt, och jag läser nyfiket vidare… Sen tar det slut och då vill jag ha mer, jag vill veta mer om silovärlden, så här kan det väl inte få sluta? Vilken tur då att det finns fler delar…