Helen Fielding: Bridget Jones dagbok (Richters 2002)
(Bridget Jones´s Diary. 1996)

Ja, vem känner inte till Bridget Jones efter all uppståndelse runt böckerna och filmen med Renée Zellweger och Hugh Grant? Hörde mycket gott om filmen, men blev besviken. Kul på sina håll men som helhet ingen märkvärdigt bra eller rolig film, tyckte jag. Nu efter att ha läst boken framstår filmen som ännu sämre. Några av de händelser som jag fann roligast i boken är överhuvudtaget inte ens med i filmen (som vanligt), och en hel del skiljer bok och film åt i övrigt också.

Boken är skriven just som en dagbok (naturligtvis!) och börjar med Bridgets nyårslöften och löper sen över ett år i hennes liv. Hon är ensam och önskar sig nästan desperat en riktig man. Föräldrarna påtalar hela tiden att hennes biologiska klocka tickar snabbt, så de hjälper glatt till att försöka para ihop henne med vännernas rike son, Mark Darcy. Bridget å sin sida flirtar hellre med chefen Daniel Cleaver och jodå, hon lyckas faktiskt få till det.

Men chefen ser det hela som ett skoj tidsfördriv och ja, det blir väl egentligen inte så värst roligt för Bridget. Hon söker nytt jobb, får det och gör bort sig, föräldrarna separerar, och hon tröstäter, röker och köper nitlotter. Nästan varje dagboksanteckning börjar med aktuell vikt, kaloriintag, antal rökta cigaretter etc. Bridget är sjukt nojig och allt är lagom skoj att läsa ett par timmar. 297 sidor.




Helen Fielding: På spaning med Bridget Jones (Richters 2001)
(The Edge of Reason. 1999)

Det här tar vid där Bridget Jones dagbok slutar. Bridget har varit tillsammans med sin älskling Mark Darcy i 4 veckor och 5 dagar och man skulle ju kunna hoppas på att allt vore frid och fröjd, men icke. Om det i första boken handlade om våndan av att vara ensam och sakna den rätte, handlar det här desto mer om Bridgets fasa för att förlora honom. Hur gör man för att hålla kärleken kvar och vid liv. Och hur kan man lita på att den rätte aldrig lämnar en? Eller Gud förbjude, är otrogen?

Ja jösses, parlivet är minst sagt lika problematiskt som singellivet hon haft sådana hemska besvär med. Bridget läser den ena dumma tipsboken efter den andra och dessutom har hon förstås väninnor som gärna bistår med praktiska råd. Fast de flesta vännerna är lika desperata singlar som Bridget en gång var så flera tips skall man kanske inte ta så allvarligt på. Bridgets mor jagar yngre män precis som tidigare, hennes farsa är ensam.

Ja, du fattar, det blir mer av samma vara som i förra boken. Skall man sätta en 3:a i betyg för att det är ganska likt föregångaren, eller ge detta den 1:a skräpet egentligen förtjänar. Bridget Jones är inte rolig, bara patetisk, okunnig, dum som ett spån. Nåja, det får bli en tvåa. 319 sidor.




Helen Fielding: Bridget Jones – Mad about The Boy (Forum 2014)
(Bridget Jones: Mad About the Boy. 2013)

Har man last och gillat de tidigare Bridget Jones-böckerna blir man såklart sugen på fortsättningen. Jag tyckte förvisso inte att föregående titlar var så värst festliga men ger även denna berättelse en chans. Den här gången skall man dock veta att saker och ting verkligen förändrats, samtidigt som allt ändå är sig likt.

Nu är Bridget Jones faktiskt Mrs. Darcy men änka, 50+ och tvåbarnsmor. Ja, det är väl det nya. Det gamla bekanta är att hon även nu är precis lika vimsig och sugen på manligt sällskap som någonsin förr.

De här 399 sidorna fokuserar i stora delar på Twitter-inlägg och SMS-konversationer mellan Bridget och hennes kamrater och nya kärleken Roxster; hennes mer än 20 år yngre toyboy!

Jodå, Bridget finner kärleken i den betydligt yngre Roxster, får en massa efterlängtat sex men drabbas såklart också av stora bekymmer… Gillar han henne på allvar? Är han för ung? Varför svarar han inte på hennes meddelanden? Åh, Gud, har han dumpat henne? Är hon för tjock? Är hon för gammal? Och mer på samma tema. Kort sagt Bridget är nojig som få.

Humorn, i den mån den är närvarande är väl kanske inte sådan att den lockar till stora skratt. Skämten är rätt billiga. Det blir matlagning med utlösta brandlarm, barnens löss sprider sig till Bridgets pojkvän och bekanta, barnen avslöjar mammans pinsamheter i skolan, Bridget glömmer saker och sina barn och Botox-injektioner ger såklart besvärande biverkningar…

Och så fortsätter det dagliga livet med mer Twittrande, SMS-konversationer och en massa korta dagboksnotat i form av datum och klockslag när meddelanden sänts, när Bridget ställt sig på vågen och vad rådande vikt är osv.

På jobbfronten håller hon på med ett filmmanus och allt ser lovande ut till dess att andra faktiskt vill göra filmverklighet av det och då också ta in en annan manusförfattare.

Kaos, knashumor och lite blaha blaha. En massa Twittrande med den unga kärleken, varsdagsbesvär och därtill alltså Bridgets ständiga oro och osäkerhet. Slutet blir faktiskt bra, men det är väl ändå det bästa man kan säga om berättelsen som helhet. Den kunde ha varit så mycket bättre. Nästan synd och skam att sådant här säljer i miljoner exemplar.