Hergé: Castafiores juveler (Tintins äventyr #21) (Carlsen Comics 2005)
(La Bijoux de la Castafiore. 1963)
Bianca Castafiore, sångerska, även känd som Näktergalen från Milano, har varit med i flera tidigare Tintin-album i mer eller mindre små biroller. Här får hon nästintill ett helt album för sig själv då hon gästar kapten Haddock på slottet Moulinsart tillsammans med sin påkläderska och sin ackompanjatör. Utvalda journalister tillåts göra intervjuer och delta under hennes sångpass, annars är det mest vardagsliv på slottet vi upplever.

Det känns uppfriskande fräscht att slippa en massa flängande runt jordens alla hörn och mer eller mindre otäcka skurkar som lurar på varje sida. Här finns det en trasig trappa som ställer till det för nästintill alla i berättelsen och som extra krydda för spänningens skull försvinner Castafiores värdefulla smycken. Någon på slottet har uppenbarligen tagit dem. Men vem? Säkerligen någon zigenare i det sällskap som Haddock låtit slå läger på ägorna, tror Dupondtarna.

Professor Kalkyl bjuder på några synnerligen annorlunda serierutor när han uppfinner färg-TV:n och detta blir som helhet 62 mycket charmiga sidor.

Hergé: Plan 714 till Sydney (Tintins äventyr #22) (Carlsen Comics 2005)
(Vol 714 pour Sydney. 1968)
Plan 714 är på väg till Australien när det mellanlandar i Djakarta i Indonesien. Tintin, Milou, kapten Haddock och professor Kalkyl är på väg till den Internationella Rymdfartskongressen och det är kanske inte så konstigt, de är ju ändå de första personerna på månen!

Nåväl, på Jakartas flygplats träffar sällskapet både gamla och nya vänner. Den nya vännen är miljardären Laszlo Carreidas som tycker att Kalkyl är en så festlig farbror att de alla bara måste resa tillsammans med honom istället. Carreidas har såklart ett alldeles eget flygplan. Tyvärr har han också fiender. Onda män kapar planet och flyger allihopa till en liten ö där Carreidas skall tvingas lämna ifrån sig sin förmögenhet.

Albumets första halva är bättre än avslutningen. Här finns en del festliga scener med Kalkyl i huvudrollen, på andra håll blir mycket mest knasigt när det börjar handla om sanningsserum som bara fungerar halvbra, telepati, hypnos och flygande tefat. En riktigt spännande inledning slarvas bort och leder till ett betyg som inte når högre än till en svag trea. 62 sidor.

Hergé: Tintin hos gerillan (Tintins äventyr #23) (Carlsen Comics 2005)
(Tintin et les Picaros. 1976)
Så kommer ett av de svagare äventyren och Hergé verkar ha tröttnat på sin Tintin-serie efter att ha jobbat på den i nästan 50 år. Det allra största mysteriet här är varför kapten Haddock absolut inte kan dricka alkohol. Han försöker upprepade gånger under dessa 62 sidor men förvånar omgivningen med att spotta och fräsa trots att andra försäkrar att det rör sig om den finaste whisky.

Annars bygger berättelsen mest på ett räddningsförsök. Operasångerskan Castafiore är på sydamerikaturné och har anlänt till landet San Theodoros där hon fängslats av general Tapioca. Generalen är en galen tyrann som störtat landets tidigare ledare, Tintins vän general Alcazar, och nu låter han alltså fängsla Castafiore och antyder i media att även Tintin, Haddock och Kalkyl konspirerar mot honom.

Kapten Haddock och professor Kalkyl reser till Sydamerika för att klara ut det hela men Tintin vägrar följa med, detta är ju så uppenbart en fälla för att fånga dem alla. Efter 21 sidor är de dock alla fångar hos generalen. Kan de månne smita iväg och få kontakt med general Alcazar och hans gerillamän? Det är verkligen dags att störta den galne Tapioca.

Jaha, så blev det ytterligare ett Tintin-äventyr med korrumperade politiker och militärer. Jösses, de återfinns nästan i varje album känns det som. Nåväl, här var väl storyn hyggligt okej och inte så hemskt rörig, tyvärr dock inte vare sig speciellt spännande eller rolig heller. Svag trea i betyg.

Hergé: Tintin och alfakonsten (Tintins sista äventyr) (Carlsen Comics 2005)
(Tintin et l’Alph-Art. 2004)
Tintin och alfakonsten är tyvärr inget fullbordat serieäventyr. Tintins skapare Hergé dog innan berättelsen var färdig och på dessa 62 sidor finns framförallt skisser till den nya berättelsen och delar av ett manus. Skisserna är huvudsakligen att likna vid en första grov kladd till en seriesida och alltid svartvita eller möjligen med ett inslag av rött. Somliga seriesidor täcker en hel sida i albumet men ofta är Hergés utkast till en seriesida bara en decimeterstor ruta på ett uppslag med karaktärernas text runtom. När det är som mest spännande och Tintin blivit fångad av skurkarna är det dessutom plötsligt slut, japp det finns helt enkelt inget mer att förtälja, serien blev ju som sagt inte avslutad...

Storyn som sådan är annars rätt okej. Haddock har låtit sig bli halvt om halvt intresserad av alfakonst och skaffar sig en pjäs i plexiglas som ingen i hans omgivning förstår sig på. En konstexpert försvinner och en annan hittas död. Tintin agerar faktiskt som riktig journalist och misstänker snart att konstnärens död inte var en olycka utan mord. Därmed är Tintin igång och snokar runt, sin vana trogen. Snart är Tintin förföljd och javisst, tror du inte det lurar en bunt lömska skurkar i konstbranschen också?

Berättelsen är långt ifrån dålig men detta album som helhet kan förstås inte nå upp till ett medelbetyg. Serier är det inte mycket att tala om här och berättelsen är ju inte klar. Däremot är detta rätt intressant om man är lite nyfiken på hur ett Tintin-äventyr skapades, ja växte fram. Albumet avslutas med fler skisser och olika manusutkast till den föreliggande berättelsen, det ena mer fantasifullt än det andra. Valda delar ur dessa här och där blev så en del av den slutliga Alfakonsten-berättelsen som alltså blev Tintins allra sista äventyr.