Ann Heberlein: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Weyler Förlag 2008)
Bipolär sjukdom är en hemsk och lurig psykisk sjukdom. Med mycket tur och välfungerande mediciner kan förhoppningsvis patientens stämningsläge hållas i balans och man kan leva ett hyggligt normalt liv. Över tid svänger dock humöret mellan sjukdomens två poler, två ytterligheter. I ena läget är man riktigt uppåt, manisk, och kan vara superproduktiv, kreativ, en riktig idéspruta och känner inte av något sömnbehov. Oftare är man i sjukdomens andra fas med djupa depressioner, ångest och livsleda.

Manin kan säkert låta behaglig med skapandeförmåga, äventyrslusta osv. men det är nog bara för en stund i så fall. När man landar i verkligheten igen blir man ofta varse manins härjningar, saker man sagt och gjort utan att vara riktigt medveten om det. Det kan röra t.ex. galna affärer, sexuella utsvävningar eller saker man sagt när man varit lättirriterad. I den depressiva fasen känner man sig sannerligen helt värdelös, saknar lust att leva och gör inte sällan självmordsförsök. Alltför många lyckas...

Så mycket mer om själva sjukdomen berättas inte i boken men Ann Heberlein ger här sin berättelse om att leva med diagnosen bipolär sjukdom. Hon är född 1970, mamma till tre barn, universitetslektor, teologie doktor, etikforskare, författare, uppskattad föreläsare och har haft sjukdomen i ca 20 år. Boken är kort, 207 sidor, och berättelsen håller mestadels ett högt tempo. Hennes tankar susar förbi och är inte alltid helt sammanhängande. Boken har säkerligen kommit till i ett lätt maniskt tillstånd, men storyn domineras stort av hennes hopplöshet, hennes outhärdliga ångest, vardagens tristess och vetskap om att hennes liv borde ändas.

Hon rapporterar om sina kontakter med psykakutmottagningen S:t Lars, en våldtäkt i unga år, ett självmordsförsök och hur det endast är kärleken till barnen som hittills fått henne att inte försöka ta livet av sig på nytt. Varvat med detta läser vi om hennes yrkesmässiga karriär, hur folk rycker i henne för att få henne att skriva om ditt och datt, komma och föreläsa osv. och hur hon stressar runt och samtidigt kämpar mot panik, ångest o suicid. Jobba mycket har dessutom blivit ett måste. I manins fotspår dras hon med kostnader för tokiga impulsköp hon gjort... Det går inte att låta barn och make ärva en massa skulder när hon lämnar jordelivet, vilket då inte kan ske snart nog. Maken ja, denna klippa som hon ibland verkligen hatar och har varit otrogen mot.

Berättelsen om hennes liv är tragisk men intressant läsning. Tyvärr fylls texten av och till ut med hennes tankar och funderingar kring andras kommentarer kring livet, döden och självmord. Ja, det finns ju mängder med tyckare i världen; forskare, filosofer, författare. En massa både klokheter och dumheter har det sagts och skrivits och här kommer det bitvis sega partier om Thomas E. Hill Jr, Michel Foucault, David Hume och många andra. Finns Gud, om så är fallet varför är Gud så grym, får man ta livet av sig, vad är lycka, vad är livets mening osv... Visserligen viktiga frågor, men vem kan ge ett korrekt svar? Finns det ens något?

Sådana här funderingar kan te sig kristallklara i ens egen hjärna, men blir så svåra att göra tydliga för någon annan, särskilt när man skall skriva ned dem. Understundom är detta riktigt gripande, bitvis rörigt och ja, ibland bara konstigt. Men så kan säkert tankarna och livet kännas för den sjuke, så jag skall kanske inte vara för hård i min bedömning av boken. Själv blev jag fascinerad av den tyske historikern Udo Grashoff som tydligen satt ihop en hel bok om autentiska självmordsbrev. Helt galet! Synnerligen olustig känns också bokens avslutning.