Leif GW Persson: Mellan sommarens längtan och vinterns köld (Piratförlaget 2002)
Och vad jag trodde att detta skulle vara spännande läsning. Boken har ju legat högt på topplistorna sedan utgivningen. Men icke. Det börjar måttligt spännande och tar sig aldrig. Istället blir det bara rörigt och alltmer trist. Och den spänning som var försvinner tidigt för att sedan aldrig komma igen. Vi har en grundstory, en polisutredning, där vi träffar en uppsjö av personer. Dessa följer vi sedan när de alla har egna uppdrag att ta sig an, egna planer att smida i jakt på titlar, framgång, sex, makt. Och snart vet man knappt vem som är vem, vem som ljuger och luras och vem som är skurk eller good-guy. Det blir rörigt, spretar åt alla möjliga håll och någonstans mot slutet vill jag bara att det skall ta slut. Det går såå långsamt. Boken är med sina 575 sidor minst några hundra sidor för lång.

Hur som helst; en amerikansk man faller ut genom fönstret från femtonde våningen i vad som blir klassat som ett självmord. Svenska poliser finner inget misstänkt med dödsfallet. Andra poliser har haft ögonen på mannen sedan tidigare och det ser ut som om han som journalist hållit på att skriva en bok, en bok som verkligen skulle skaka om somliga. Och sen visar det sig förstås att kanske, kanske var det inte självmord. Kanske var journalistens material om svenska politiker, spionage, förräderi etc. så explosivt att någon tog livet av honom hellre än att se boken färdigskriven.

Ja, det låter väl inte så dumt. Men jodå, det blir segt. Och de flesta poliserna är lata, korrumperade, sexfixerade, makthungriga, rasister osv. osv. i all oändlighet. Gammalt ältande av händelser under kalla kriget-eran känns också måttligt roande. Kanske var lägsta betyg väl elakt, men alternativet skulle varit svagast tänkbara tvåa så det kan väl gå på ett ut.

Leif GW Persson: En annan tid, ett annat liv (Piratförlaget 2003)
Det här är så otäckt likt Perssons förra bok, Mellan sommarens längtan..., att det är pinsamt. Det kunde ha varit karbonpapper mellan sidorna i de båda böckerna. Inte för att storyn är exakt densamma men i övrigt är det mesta sig likt. Samma gamla poliser från förr har nu blivit än äldre och tröttare, har sett mer skit och elände, blivit bittrare och mer blasé. Det är fortfarande intriger mellan de inblandade, skitsnack bakom ryggarna och fjäsk uppåt i hierarkin samtidigt som utredningarna inte kommer framåt. Slöa chefer har tidigt bestämt sig för vad som är sanningen; vilket motiv som är det rätta, vem som är skyldig etc. och drar sig inte för att komma med starkt rasistiska eller homofobiska påhopp. Detta trots att andra utredare inte har funnit några bevis i denna riktning.

Det är till en början helt ok och måttligt spännande i säg kanske 200 sidor av boken. Sen blir det långrandigt, trist och bara jaha-var-det-inte-mer av det hela. Gillade du förra boken av Persson kommer du utan tvekan att gilla även detta. Tyckte du som jag kommer detta bara att vara marginellt bättre. Tack och lov kortare läsning men ändå 429 sidor som jag kunde ha varit utan.

Det börjar 1975 med belägringen av Tysklands ambassad i Stockholm. På 35 sidor skildras intrång, gisslantagande, död, kaos och upplösning på dramat. Sedan hoppar berättelsen till 1989 där poliserna Bo Jarnebring och Anna Holt kämpar med knivmordet på Kjell Eriksson. Det är den intressanta, spännande delen av boken. Sen kommer ett trist östtyskt politiskt mellanspel och därefter följer upplösningen av det hela på de följande 230 sidorna. Och nu är vi framme vid år 1999. Och hur hänger Västtyska Ambassaden-attentatet ihop med ett mord 1989? Och varför kommer svaren först år 2000? Och vem är mördaren? Det kan du strunta i att ta reda på – faktiskt.