John Grisham: Den oskyldige mannen (Albert Bonniers Förlag 2007)
(The Innocent Man. 2006)
Grisham läser begravningsannonserna i sin morgontidning och hittar den för Ron Williamson; ”frigiven från Death Row, avlider vid 51 års ålder”. Han läser den längre minnesrunan och inser att han funnit sin nya story. De här 365 sidorna bygger på ett autentiskt amerikanskt fall, ett riktigt våldsdåd och handlar som titeln antyder om en oskyldig man.

Här finns berättelsen om Ron Williamson som döms till döden för mord och tillbringar alltför lång tid i fängelset, oskyldig som han faktiskt är. Det hela börjar på 70-talet. Ron drömmer om att bli baseballstjärna och kämpar hårt för att få spela i en högre serie. Till en början ser karriären hyggligt lovande ut, men så skiter sig allt och Ron återvänder till sin hemstad. Han spelar rollen som den store idrottshjälten men nja, han är nyskild, fattig och konsumerar alkohol och droger. Tillvaron är trist.

Så mördas en servitris och Ron misstänks för dådet. Han har ett solklart alibi i sin mor och mordet blir inte uppklarat. Fem år passerar och Rons mor avlider. Rons alibi är plötsligt borta och poliserna kommer tillbaka med sina anklagelser. Williamson kastas i finkan och döms för mord. Snart är dödsstraffet utdömt...

Berättelsen är såklart hemsk att följa. Här finns poliser, advokater och domare som bara vill ha någon, vem som helst, fast för dådet. Här struntar man i bevis och kriminaltekniska undersökningar. På synnerligen lösa grunder, baserat på misstankar och polisers starka övertygelse förstörs livet för så många personer. Usch, så obehagligt.

När Grisham nu redogör för alla turer i detalj runt en rättsprocess som varat i tiotalet år förstår du att somliga partier är torra att ta sig igenom. Boken engagerar men är samtidigt bitvis lite seg. Och naturligtvis sitter man där och blir uppriktigt förbannad på de poliser som far förbi i utredningen. Det är såklart ingen rolig känsla när man sitter och läser. Hur skall man egentligen få till ett pålitligt fungerande rättsväsende? Och dödsstraff, är det verkligen något att ha?