Michael Grant: Gone-Övergivna (B. Wahlströms 2009)
(Gone. 2008)
Det börjar som en helt vanlig dag i skolan för 14-åringarna Sam och Quinn. Mitt under historielektionen slutar sedan allt att vara precis som vanligt. I ena stunden står läraren och skriver på svarta tavlan, i nästa sekund är han plötsligt borta, bara kritan han skrivit med ligger på golvet där han stått. Samtidigt har det blivit tomt i somliga bänkar i rummet, en del klasskamrater har också försvunnit utan ett spår…

Sam, Quinn och de resterande eleverna lämnar sitt klassrum. Situationen visar sig ha upprepats på hela skolan. Alla lärarna är puts väck, all administrativ personal är borta liksom en del elever. Skolbarnen ger sig ut på stan och söker sig hemåt. Ingenstans stöter man på någon vuxen, alla äldre syskon, alla föräldrar saknas. Alla invånare 15 år och äldre har gått upp i rök. Borta, från en sekund till en annan.

I Pardido Beach, Kalifornien, står plötsligt kastruller som ingen ser till på påslagna spisar, eldar lämnas brinnande och vattenkranar rinner. Bilar rullar utan förare bakom ratten och nyfödda barn saknar tillsyn.

Som om det inte vore nog visar sig hela orten vara omgärdad av något slags ogenomträngligt, halvgenomskinligt kraftfält. Hm, mystiskt. En spännande inledning. Hur skall det gå för barnen? Och de nyfödda? Kan unga barn och nyblivna tonåringar ta hand om varandra? Hur länge räcker maten? Hur klarar de sig utan tillgång till läkare? När kommer hjälpen? Och vad är det egentligen som har hänt? Sam är bokens huvudperson och när allt det här inträffar är det bara några få dagar kvar till hans 15-årsdag. Och då kommer förstås han också att bara försvinna… Eller?

Frågorna är många, få av dem kommer att besvaras. Efter 400 sidors läsning är det bara att inse att man måste läsa vidare i del 2. Om möjligt har mysterierna förresten blivit än fler. Somliga barn och djur visar sig ha förändrats. Här skall nu vanliga barn leva sida vid sida med ungdomar med superkrafter. Det är förstås upplagt för motsättningar, drömmar om makt och dominans, skräck och terror…

Det här är annorlunda läsning, inget snack om den saken. Tyvärr dock så annorlunda att det hela nästan går överstyr. Flygande ormar, pratande prärievargar, barn som är snabba som blixten, skjuter kraftstrålar från händerna, kan teleportera, ändra gravitationen och mycket annat. Ja, det hela rör sig framåt på slak lina, nästan hela tiden på gränsen mellan mycket spännande och fjantigt överdrivet.

Michael Grant: Gone-Hunger (B. Wahlströms 2010)
(Hunger. 2009)
Allt det jag skrev om bokseriens inledning (Gone-Övergivna) gäller även för fortsättningen, den här andra delen. Det hela är i sanning riktigt fantasifullt, annorlunda och fortfarande så mystiskt, våldsamt och brutalt och samtidigt knasigt att jag hela tiden vacklar i mitt betyg. Än är berättelsen mycket spännande, än är den rentav löjlig. Ja, det här med små och medelstora barn som plötsligt befinner sig i en miljö de inte kan lämna, utan vuxna till hjälp, och där somliga killar och tjejer oväntat utvecklat superkrafter är en saga som ingen annan.

Äventyret fortsätter. Vi har ett gäng ungar i Pardido Beach som vi kan kalla de goda. På skolan Coates Academy huserar fienden, ett gäng ungdomar vi kanske kan benämna de onda. De båda grupperna med barn och ungdomar är såklart fiender och båda sammanslutningarna innehåller personer med diverse förmågor, somliga mer skrämmande och användbara än andra.

Här finns killen som fått en arm som en lång piska, vi har flickan som kan springa snabbt som blixten. Åter andra kan teleportera, skjuta blixtar med händerna, vara superstarka, flyga etc. Ja, det är rätt häftiga förmågor somliga fått. Och hur har de uppkommit egentligen? Och varför har inte alla superkrafter?

Avundsjuka och rädsla breder ut sig i båda lägren. Snart blir det interna stridigheter i sällskapen. Vanliga människor verkar vara på kollisionskurs med de med specialförmågor. Somliga söker mer makt eller något annat. Som om det inte vore illa nog med att deras mat i Zonen är på upphällningen. Snart kommer de alla att svälta. Är det verkligen lönt att bråka?

Fast det ser faktiskt ut att finnas mycket mat på åkrarna. Stora kålodlingar finns i trakten. Det är väl främst de där maskarna som kryper runt i jorden som känns lite olustiga. De varken ser ut eller beter sig som vanliga maskar...

Mörkret verkar också ha vaknat, en mystisk varelse som gömmer sig djupt nere i berget. Det kallar på somliga...

Som sagt, regelrätt spänning och galet otroliga knasigheter staplas på varandra under 447 sidor. Det är några för många. Visst händer det mycket på många olika håll men somligt hade gärna fått kortas ned eller kunde ha utgått helt. Det är lite för mycket, lite för spretigt, men det blir ändå en trea i betyg. Jag bara måste läsa vidare... Hur skall det här sluta? Ja, det får man inte veta här. Kanske i nästa bok?