Jonas Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken (Norstedts 2012)
Det börjar med en ensam man i en säng i ett ensamrum på infektionskliniken. Det är uppenbart att mannen som ligger där är döende i aids och att detta kommer att bli en djupt allvarlig och gripande berättelse om homosexuell kärlek, hiv-infektion och död.

Så backar historien en massa år och vi får följa Rasmus under hans uppväxt. Rasmus är 7 år när berättelsen tar fart, han lever med familjen i den lilla orten Koppom i Värmland och cirka 70 sidor senare är han 19 år och har anlänt med tåg till Stockholms Centralstation. Ensam, ung och nyfiken skall han kasta sig ut i de homosexuellas värld i huvudstaden. Att pojken är homosexuell har såklart mamma och pappa ingen aning om…

Vi får också stifta bekantskap med unge Benjamin, en pojke som uppfostras till ett Jehovas Vittne. Även han är homosexuell och hans liv tar en annan vändning den dag han knackar på hos Stockholms snällaste och roligaste bög, Paul.

Båda pojkarna är runt 20 år gamla och söker var och en för sig lycka, kärlek och sällskap. Rasmus testar sig fram med den ena äldre mannen efter den andra, Benjamin är mer försiktig av sig. När sedan båda pojkarna träffas på en julfest hemma hos Paul kan de fatta tycke för varandra och deras kärlekshistoria ta sin början…

Och då är i princip den här första boken slut, efter 295 sidor. Skall man få veta hur det går för våra huvudpersoner är det bara att läsa vidare i del 2 och 3, och har man läst så här långt är man garanterat fast!

Mycket lättläst och som sagt mycket gripande. Det är mycket känsla i berättelsen. Det hela andas förvisso ensamhet, utanförskap och osäkerhet men sakta men säkert blir ungdomarna allt mer säkra på vilka de är, mer trygga i homosexualiteten. Och det är då HIV-viruset kommer att dyka upp och förvandla all lycka till något helt annat…

Detta är en berättelse som tar plats tidigt 80-tal när HIV-smitta och aids var helt okänt. Invävt i historien om Rasmus och Benjamin finns verkliga fakta från den tidens media rörande t.ex. synen på homosexuella och rapporter om mystiska sjukdomssymtom…

Otäck läsning, spännande läsning. Allt är, eller kommer att bli, verkligen hemskt, hemskt, hemskt…

Den här första delen av berättelsen må sluta med ett härligt möte och en julfest i ett vintrigt Stockholm men sorg och elände står och lurar runt hörnet.

Jonas Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen (Norstedts 2013)
Gardell fortsätter sin gripande, verklighetsbaserade skildring av homosexuellas tillvaro i 80-talets Sverige när HIV-viruset och AIDS-sjukdom dök upp. Det är lättläst, snabbläst, sorgligt och hemskt. Det enda minuset är väl egentligen att det redan från första början står rätt klart hur det hela kommer att sluta.

Det kommer att bli eländigt värre, många kommer att insjukna och dö, rädsla och panik kommer att slå till…

Jodå, först att drabbas av vännerna i böggemenskapen är Reine. Under bokens första 100 sidor är han i fokus, vi får ta del av hans liv, från barndom till idag. När sedan dödsdomen är ett faktum drar han sig undan för att genomlida slutet i ensamhet… Usch.

Vi har Bengt som spelar teater så det står härliga till. Just när han skall bli uppmärksammad av teatervärldens främsta och få sitt genombrott får han beskedet, han är smittad…

Rasmus och Benjamin fortsätter sin resa som unga, nyfikna homosexuella. Med några hopp fram och tillbaka i tiden har de snart varit tillsammans i några år. Det har inte varit lätt att berätta om sin läggning för respektive familj. För Benjamin som kommer från en djupt religiös släkt och ett engagemang i Jehovas Vittnen är det plötsligt som att han inte längre existerar för sina föräldrar…

Ja, det hela är minst sagt riktigt förskräckligt. Men detta är förstås ändå en mycket bra bok att rekommendera alla att läsa. Och efter detta är det bara att ta sig an den tredje och avslutande delen för det är såklart givet att ytterligare fler bekanta karaktärer skall smittas och insjukna… 299 sidor.

Jonas Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar. 3. Döden (Norstedts 2013)
Vi är framme vid den tredje och avslutande delen av Gardells berättelse om bögpestens härjningar i Sverige och som boktiteln antyder så har vi nått vägs ände för de allra flesta av karaktärerna vi nu lärt känna i föregående delar. Det är dags för många fler dödsfall och begravningar, ja det är dystert värre när älskade vänner och livspartners måste säga farväl.

Lars-Åke sitter sjuk och mager som ett skelett och firar sin 30-årsdag med pompa och ståt. Många sluter upp och festar loss och bjuder på gåvor det står klart att födelsedagsbarnet inte kommer att kunna njuta av…

Rasmus ligger för döden, Paul är sjuk…

Men i och med Gardells hoppande i tid läser man också om Lars-Åke i sin ungdoms kraft, som förlovad och sambo med Sofia innan killen inser att det är homosexuell han är…
br> Vi är med Rasmus och Benjamin innan deras tillvaro ställs på ändå av hiv-viruset och vi kan njuta mer av festlige Paul under gladare dagar…

Ja, även bekanta som redan lämnat oss får tillfälle att komma tillbaka. Boken inleds med att vi återigen är med Bengt som fått smak för teater. 50 sidor senare är det dags för hans begravning…

Scener med en förhållandevis lycklig tillvaro utan minsta skymt av hiv varvas med våra huvudpersoners återkommande besök på sjukhus. Bögpesten har visat sitt fula ansikte och skrämt männen. Snart skall de få olika symtom, insjukna och börja dö.

Och plötsligt har det kanske gått 25 år sedan någon dog och en ensam stackare lever vidare, en stund senare lever den döde igen, och efter en sida till är vi tio år längre fram i tiden.

Jag har tidigare inte alls haft problem med de här tidshoppen men nu faller de mig inte riktigt i smaken. Rasmus föräldrar visar sig från sin allra sämsta sida när det verkligen gäller och andra släktingars rädsla för smitta leder till att de kastar porslinet bögarna har använt under sin måltid… Sjukvårdspersonal säger att de sjuka får skylla sig själva och förvägrar homosexuella patienter smärtlindring. Bögarna må ha haft varandra att ty sig till, men allmänheten och de smittades egna familjer tog avstånd.

Efter 296 sidor är berättelsen över. Som enskild bok är detta kanske inte den allra bästa delen men Torka aldrig tårar-trilogin måste läsas och bedömas som en helhet och som sådan är det en mycket tankeväckande läsning, en hemsk skildring av homosexuellas liv i 80-talets Sverige som Gardell fått till. Nångång ibland kan man skratta till men det mesta är något att gråta och förfasas över. Att allt är sant och har hänt på riktigt gör allt bara än mer fasansfullt…