Neil Gaiman: Coraline (BonnierCarlsen 2003)
(Coraline. 2002)
157 sidor underbar sagobok med ren och skär humor, fantasi, spänning och skräck blandat i en perfekt mix. Det enda jag saknar för högsta betyg är fler sidor. Den här boken hade gärna fått vara lite tjockare, läsningen hade jag velat njuta av en lite längre stund. Nu tar det nästan slut direkt, för börjar du läsa släpper du inte boken förrän den är utläst! Och 157 sidor går snabbt när det är så här spännande.

Unga flickan Coraline Jones flyttar under sommaren med mor och far till ett nytt hus, ett hus med fyra lägenheter. Ovanför dem bor en gammal man som påstår sig träna en muscirkus, under dem bor de gamla tanterna fröken Spink och fröken Kraft. Alla säger de åt Coraline att vara på sin vakt. Gubbens möss varnar Coraline från att gå in genom dörren, tanterna har sett någon slags fara hota när de spått Coraline i teblad. Coraline själv vet inte vad de talar om.

En dag går hon på upptäcktsfärd i nya bostaden. Hon räknar blåa föremål, hon räknar fönster, hon räknar dörrar. Och banne mig om hon inte hittar en speciell dörr. I stora salongen finns en dörr som nog egentligen skall leda in till den fjärde och sista lägenheten i huset, den tomma bredvid familjen Jones egen. Det är bara det att passagen är igensatt av en murad vägg. Så där tar det stopp! Fast nästa gång Coraline öppnar dörren är förstås muren borta och där inne i den tomma lägenheten där finns...

Japp, just det. Hennes andra mamma och hennes andra pappa, som de säger. Ganska lika hennes riktiga föräldrar, men som sagt, ändå inte riktigt äkta vara. Och de har väntat i evigheter på sin lilla flicka och nu när hon är här skall hon inte få lämna dem... Och snart är Coraline på ny upptäcktsfärd i den nya lägenheten. På jakt efter vägen ut och efter sättet att befria alla andar efter de andra spökbarnen hon träffar i en skrubb. I all sin enkelhet en fullkomligt suverän bok.