Karin Fossum: Jonas Eckel (Forum 2003)
(Jonas Eckel. 2002)

Jonas Eckel, Eckel med e, är en 38-årig lagerchef. Lugn och trygg, noggrann på alla sätt och vis. Somliga skulle kanske klassa honom som lite udda, själv föredrar han beskrivningen speciell. Möjligtvis är han något förmer än många andra även om an själv aldrig skulle säga det.

Jonas Eckel har, trots sina år, aldrig haft en seriös relation med någon. Visst gillar han kollegorna på jobbet, men nej, det är inte en sådan relation vi snackar om. Nu talar vi om en vanlig förälskelse, ett romantiskt förhållande mellan man och kvinna. Men tro det eller ej, undrens tid är inte förbi, blixten är faktiskt snart på väg att slå ned!

När Lilian Ask en dag kommer ut på lagret för att leta efter ljusblåa stearinljus blir Jonas blixtförälskad. Han ordnar hemleverans av en hel låda ljus (de brinner ju upp så snabbt!) och från den stunden så kan vi väl säga att Jonas och Lilian är ett par. Snart bor de tillsammans i Jonas lägenhet.

Där och då är Jonas fruktansvärt lycklig. I hans ögon är Lilian fantastiskt vacker, ja på alla sätt en underbar ung kvinna. Allt är frid och fröjd.

Men säg den glädje som varar… Snart börjar de gå varandra på nerverna, och de som lovat varandra evig trohet som man och kvinna! Hur skall det här gå…

Det är Jonas Eckel själv som berättar historien om hans möte och förhållande med fröken Ask. Det börjar således som en strålande ljus historia, men blir snart en allt mörkare grå och dyster berättelse med lögner och misstro. På ett sätt känns detta länge, länge inte alls som en kriminalhistoria, mer såklart som ett relationsdrama, en beskrivning av ett vanligt förhållande som går upp och ner, men naturligtvis har Fossum ett hemskt brott lurande runt hörnet.

Intressant och bitvis rätt spännande från start, men å så dystert när väl den första härliga tiden tillsammans har passerat. 152 sidor.




Karin Fossum: Natt till den fjärde november (Forum 2004)
(Natt til fjerde november. 2003)

Detta kan lätt anses som en bagatell på bara 176 sidor vid sidan av Fossums många och framgångsrika kriminalromaner om Konrad Sejer men faktum är att det här bjuds på en riktig resa. Fossum får med få ord till en överraskande djup och trovärdig berättelse om en familj i vilken det allra värsta inträffar.

Usch ja, bitvis obeskrivligt obehagligt, sorgligt så till den grad att jag knappt orkar läsa vidare. Men så plötsligt en riktigt överraskande vändning och jag undrar hur det här skall knytas ihop. Det dyker upp ett ljus i mörkret, lite förundrad, lätt frustrerad väntar jag på något som inte kommer och så är det hela slut. Utan tvekan rätt tankeväckande och klart läsvärd, om man vågar… Nästan en riktig älska eller hata-bok och jag lutar svagt åt det förstnämnda även om jag nästan faktiskt tycker illa om den också. Den här berättelsen sög musten ur mig.

Det är november, 17-åriga Jonna ger sig iväg från hemmet. Hon säger hej till mor och far och sticker till väninnan Louise. Föräldrarna väntar uppe på hennes återkomst men de får vänta förgäves. Jonna dyker inte upp och hos Louise har hon inte varit alls.

Mamma Magnhild och pappa Jon ringer polisen. I dagar och veckor söker man efter Jonna överallt men hon är spårlöst borta. Skakade i grunden tvingas mamma och pappa leva vidare i ovisshet om vad som hänt. Deras enda barn har försvunnit!

Boken beskriver deras vånda, deras tankar och känslor, deras försök att finna stöd och tröst hos varandra men hur de sakta bara glider allt längre isär. Efter en tid vill hon ha en minnesceremoni, han vägrar, en sådan skulle innebära att han accepterar att dottern är borta för gott. Han vill att de går till en terapeut och pratar, hon vägrar. Varför skall de öppna upp sina liv för en fullständig främling, de kan väl prata med varandra där hemma?

För sitt inre ser pappan hemska scener om vad som kan ha hänt. Allt hemskt man kan tänka sig målas upp i hans sinne. Han ser dottern bli knivhuggen, torterad, våldtagen, mördad. Vad har egentligen hänt? Hur kan han ha så levande och detaljerade syner? Dags att döva sig med sömnmedel… Stark trea i betyg.




Karin Fossum: Jag kan se i mörkret (Forum 2012)
(Jeg kan se i mørket. 2011)

En varning är på sin plats. Detta är en obehaglig berättelse. Det är inte så att blodet flyter men grymheterna förmår framkalla rysningar…

Här möter vi Riktor, en 40-årig sjuksköterska verksam inom äldreomsorgen. Riktor är ond. För sitt eget höga nöjes skull administrerar han patienternas injektioner i madrassen, matportionerna spolas ned i toaletten. Tabletter går samma väg om han inte roar sig med att byta ut dem. Somliga patienter verkar aldrig tillfriskna, andra blir plötsligt rejält mycket sjukare.

Stackare som har svårt att kommunicera med omgivningen är än mer utsatta och helt i händerna på Riktor. Dessa tilldelas tjuvnyp och får hårtestar bortryckta.

Så kommer den dag då gamla tanten Nelly Friis plötsligt hittas död, uppenbarligen kvävd med en kudde.

Misstankarna riktas mot Riktor men han nekar bestämt, mördat kvinnan har han verkligen inte gjort. Nej, till detta är Riktor faktiskt oskyldig men inte sjutton gillar han polisens granskning och den uppmärksamhet han får. Riktor har andra saker på sitt samvete…

Tyckte du att ovanstående grymheter var i värsta laget skall du kanske inte läsa boken. Den där Riktor är uppenbarligen inte riktigt frisk. Lättläst, spännande och allt är över och avslutat på bara 223 sidor. Stark, stark trea i betyg.