Joy Fielding: Den andra kvinnan (Albert Bonniers Förlag 1998)
(The Other Woman. 1983)
Jill träffar och förälskar sig i den gifte mannen David. Hon förmår honom att byta hustru.

Idag lever David och Jill tillsammans, Jill arbetar som lärare, David är en framgångsrik advokat som ger merparten av sina inkomster till sin ex-fru och barnen.

Nu är det dags för firma Weatherby & Ross årliga picknick. Advokatbyråns anställda med respektive skall umgås och ha trevligt. Då dyker den unga, vackra Nicole upp, ny på jobbet, och berättar för Jill att hon är ute efter hennes make. Det skall bli Nicole och David, så är det, tro inget annat.

Det är naturligtvis början till slutet för Jill och David. Jill går och oroar sig för att något skall hända. Och självklart gör det det. Unga Nicole är alltför vacker och lockande för att David skall kunna motstå henne. Slut. 325 sidor.

Ja, det här är mycket lättläst men blir aldrig riktigt spännande eller intressant. Det här är en berättelse där man kan bli arg på precis alla inblandade. De beter sig föga överraskande som riktiga fånar, våp, svin, ja välj valfri stereotyp. En femme fatale, en girig före detta fru, en ständigt otrogen skitstövel, den alltid lika vänlige och snälle mannen som i själva verket är en djävul osv. Nej, det här var inte alls speciellt bra.

Joy Fielding: Våldtagen (Bonniers 1986)
(Life Penalty. 1984)
Familjen Walton har ett bra liv tillsammans men det slås i spillror när yngsta dottern Cindy hittas strypt och våldtagen i parken en eftermiddag. Ingenting skall såklart bli sig likt och extra hårt drabbas mamma Gail.

Det blir olika faser av svartaste sorg och förtvivlan, skuldkänslor och ilska riktat mot släkt och vänner, polisen, rättssystemet och förstås den okände förövaren. Dagdrömmar och mardrömmar plågar Gail och efter att ha gett polisen 60 dagar för att finna mördaren beslutar hon sig för att ta saker och ting i egna händer.

Hon lämnar hemmet, börjar stryka runt i parker, köra runt i slumkvarter, skaffa sig boenden på olika sjaskiga hotell och härbärgen i jakt på den blonde person som är den misstänkt skyldige. Ingen vet såklart vad Gail pysslar med om dagarna och den fara hon själv utsätter sig för betyder inget för henne. Hon måste skipa egen rättvisa, få fatt den jävel som dödat hennes lilla älskling.

Sakta men säkert faller den kvarvarande familjen sönder och det är då polisen överraskande meddelar att de häktat en man som de är säkra på är mördaren...

319 sidor utan egentlig spänning, men desto mer med en överväldigande mängd elände och största tragik. Gails beteende är såklart inte alls svårt att förstå och slutet är föga överraskande.

Joy Fielding: Djupt vatten (Bonniers 1988)
(The Deep End. 1986)
Här har 41-åriga Joanne haft ett lugnt, stillsamt hemmaliv med Paul och döttrarna i decennier och så plötsligt rämnar hela tillvaron.

Paul meddelar att han behöver tid för sig själv och flyttar ut, döttrarna bråkar mer än någonsin, poolbygget i trädgården avstannar, bästa vännen Eve blir plötsligt som förbytt och nästan värst av allt, Joanne mottar obehagliga telefonpåringningar.

Någon okänd hotar henne, säger att hon står näst på tur. Hon vet inte om det är en man eller kvinna som ringer men hon får för sig att hon skall bli den beryktade Förortsstryparens nästa offer…

Hon låter installera larm och byter lås men vad hjälper det när hon ofta glömmer både nycklar och att larma på eller av. Samtidigt drömmer Joanne om att få tillbaka Paul och vågar inte riktigt besvara tennistränarens flörtande. Är det kanske rentav han som ringer till henne?

Visst blir det en gnutta spänning mot slutet, men allt rörande mystiska telefonsamtal och en möjlig smygande mördare drunknar nästan helt i den tysta musen Joannes vimsande och vännen Eves tilltagande galenskaper… Så även om detta förvisso beskrivs som en psykologisk thriller hamnar den här berättelsen recenserad i min vanliga skönlitterära genre. Det är lite för mycket av ett äktenskapligt vardagsdrama för att höra hemma i en spänningsgenre. Men visst finns här mot slutet en viss extra spänning. Det här kan ju faktiskt sluta hur som helst… 363 sidor och en solid medeltrea i betyg.

Joy Fielding: En sommar i Florida (Bonniers 1990)
(Good Intentions. 1989)
Oj, oj, oj, säger jag. En bit in i boken kunde man inte göra annat än att flina fånigt för det här var en riktig soppa. Hör här; Lynns man Gary har efter flera års äktenskap tröttnat på sin fru och vill skiljas. Han har sagt hej då till Lynn och barnen och flyttat ihop med Suzette. Nu ringer det på Lynns dörr och där står Marc. Han är gift med Suzette och har just blivit dumpad, och vill nu sitta ned med Lynn och prata om situationen. Lynn å sin sida pratar redan med sin advokat Renée om situationen. En Renée som själv befinner sig mitt uppe i smeten...

Hon älskar sin man Philip, jovisst gör hon, men hon känner att hon inte längre attraherar honom; hon känner sig fet och tråkig, vad skall hon göra? Hon kämpar för att i alla fall vara trevlig mot Philips dotter som kommer på sommarlov och som hon aldrig dragit jämnt med. Och som om detta inte räcker försöker Renées syster Kathryn ta livet av sig, men misslyckas. Hon måste självklart tas om hand och flyttar in hos lillasyster och dennes man och dotter. Och det dröjer inte länge innan Kathryn är bästis med dottern och hamnar i säng med systerns man... Och ju mer Lynn träffar Marc och pratar desto mer förtjusta blir de i varandra... Håhåjaja.

Det är lättläst som bara den, men jag kom på mig själv med att sucka åt den bild som målades upp av vissa kvinnor i boken. De var offer, hade ingen kontroll över sina liv, levde bara för sina män, ja var ena riktiga dumma handlingsförlamade våp! Nu har jag visserligen berättat stora delar av berättelsen, men vill du verkligen veta vem som till slut får vem, får du läsa boken själv. Hamnar nog inte på någons lista över de bästa böcker han/hon läst. 323 sidor.