Bret Easton Ellis: Angivarna (Norsteds 1995)
(The Informers. 1994)
Jaha, hur skall man kunna recensera den här boken? Den spänner över 211 sidor och består av 13 kapitel som var och en är en separat berättelse, men där de alla på ett sätt också hör ihop.

I varje kapitel skildas kort en Los Angeles-individs liv under en dag eller några dagar. Här finns Bruce, Cheryl, Martin, Robert, Susan, Anne m.fl. Alla är rika, ganska unga, kör lyxbilar, bär märkeskläder, shoppar som tokiga allt som de känner ett ögonblicks sug efter bara märket är det rätta. Men de jobbar inte utan för något slags drönartillvaro och lever för dagen. Gör vad som faller dem in, och det är egentligen inte mycket.

Trots pengar, flotta hus, kläder, bilar är det trista liv de lever. Frustrationen och desperationen, oron är påtaglig. En av dem kör ihjäl sig, någon kräver förnyade recept på farmaka av sin psykiatriker, en fanatisk beundrare terroriserar sin käresta med otaliga brev varje vecka. Alla verkar gå på droger, knark och läkemedel, både lugnande och annan psykmedicin. Alla har tabletter att stoppa i sig för att stå ut med tillvaron.

Korta kapitel med total apati och låt gå-känsla. En bok som inte tillför något positivt för den som redan är glad och som bara lägger sten på bördan för den som känner sig lite nere. Fast ändå kan det säkert vara så här många personer känner sig. Det här är författarens första roman efter den omtalade American Psycho. Här förekommer sporadiskt sex och mot slutet trappas våldet upp och blir sådär vansinnigt Easton Elliskt, men som helhet bjuds här färre både vålds- och sexscener i Angivarna än i förra boken.