Stephen Donaldson: Det sargade landet (Legenda 1996)
(The Wounded Land. 1980)
Donaldson inleder här den andra trilogin om Thomas Covenant, den Klentrogne. Covenant är hemma igen och händelserna han upplevt i Landet känns avlägsna. Det var länge sen han kämpade mot ondskan personifierad i Furst Nid. Fred skall råda i Landet och hans problem idag handlar om att kämpa mot den spetälska som rasar i hans kropp.

Men se ondskan är långt ifrån besegrad. Furst Nids sändebud kommer till vår värld, tar Thomas exfru Joan som gisslan och skall offra henne om inte Covenant "frivilligt" kommer till Landet igen. När Covenant ger sig in i skogen mitt i natten smyger hans nya läkare Linden Avery efter. Och när Covenant skall byta plats med Joan kastar sig Linden in i händelsernas centrum.

Vips är både hon och Covenant i Landet. Covenant för fjärde gången, Linden för första. Och där är inget som tidigare. Furst Nid har vaknat och ställt till med mer hemskt än nånsin tidigare och dessutom har det i Landet gått tusen år sedan Covenants senaste visit. Alla de vänner han en gång hade är sedan länge borta. Hela Landet är en mycket dystrare plats att vara på. Och Linden fattar ingenting av vad som händer...

Men det ger sig snart. Furst Nid måste besegras och till hjälp kommer de döda vännerna med tips. Som följeslagare får de också den mystiske Vain, en kolsvart varelse som inte talar, som vapen inte biter på och som ofta bara står still och stirrar. Ingen vet vad han fyller för syfte. Covenant bär som tidigare det Vita Guldet och Linden Avery har fått förmågan att varsebli ondska, sjukdom, ont och gott i folk och fä.

Krönikorna om Covenant är rätt mastiga, tunga att läsa. Skulle man sätta betyg baserat på detta allena skulle hela serien få betyget 2, men väl inne i böckerna visar de sig innehålla riktigt underhållande och välskriven fantasy. Börjar du läsa en bok måste du dock fortsätta för varje del slutar ofta med flera frågor obesvarade. 476 sidor.

Stephen Donaldson: Det enda trädet (Legenda 1996)
(The One Tree. 1982)
Linden Avery är i Landet med ringbäraren Thomas Covenant. Man färdas tillsammans med jättar och har kommit fram till att Furst Nid stoppas lättast om de goda har tillgång till Lagstaven. Lagstaven är dock förstörd och en ny måste skapas med trä från Det Enda Trädet. Nu vet man var det finns, så de kliver ombord på jättarnas stenskepp Stjärnfararjuvelen och far iväg.

Majoriteten av de 424 sidorna tillbringas till sjöss. Det är hemska stormar och onda och goda havsmonster vi stöter på. Det är fullständig stiltje och en expedition som inte rör sig alls man läser om. Och så är det några ilandstigningar som inte går som planerat. Vänner blir fiender, sällskapet tas till fånga och någon måste offras.

Här får Donaldson till en imponerande variation i monster, händelser och karaktärer som gör att boken stundtals känns riktigt, riktigt spännande. Efter 400 sidor hittar man det Enda Trädet och då har man trädväktaren att slåss mot. Och så faller ön där trädet står samman och sjunker i havet... Och därmed är det är upplagt för den avslutande delen.

Stephen Donaldson: Det vita guldets herre (Legenda 1996)
(White Gold Wielder. 1983)
Och så var slutet här på denna den andra krönikan (trilogin) om Thomas Covenant, den Klentrogne, urfurste, ringbärare och allt vad han nu kallats. Skönt kan jag säga, för det har mestadels varit trist läsning. Tungt, segt, pratigt med få actionhändelser som kunnat sätta lite fart på det låga tempot. Allt detta kännetecknar speciellt den här sista boken.

427 sidor där Covenant, Linden Avery och resten av vännerna i sällskapet färdas i de mest otillgängliga trakter i sökandet efter Furst Nid som måste stoppas innan han på nytt krossar Landet. Det är en del otäcka varelser som jävlas med dem och en massa oväder. Mest är det dock bara transporter och en massa gaggande mellan människor och jättar i sällskapet.

Och det en gång så glada trygga kompisgänget decimeras snart. En efter en tvingas de slänga in handduken och avbryta sökandet. Skador, sjukdom och död slår till. Väl framme hos Furst Nid är Linden besatt av en härjare och Covenant själv lovar att frivilligt ge bort sin vitguldsring... Och sen är det slut. Jag var ytterst nära att bjussa på lägsta betyg men jag känner mig snäll idag.