Justin Cronin: Flickan från ingenstans (Norstedts 2011)
(The Passage. 2010)
Boken innehåller på tok för många sidor (tempot blir lågt ibland), den är inte riktigt så bra (spännande) som jag förväntat mig efter allt ståhej och jag blev sur när jag läste att det redan var planerat för en del två och del tre också… (efter hela 911 sidors läsning förväntar jag mig en bra avslutning och den som bjuds här räcker gott, storyn behöver inte fortsätta).

Men… inte är det dåligt, nej, inte direkt. Cronin tar valda bitar från diverse vampyr- och zombieromaner och –filmer, lägger till ett otäckt, okänt virus och låter amerikanska militären experimentera med det och vips så har du något fasansfullt som kommer löst och tar död på i stort sett hela mänskligheten. För en liten skara människor blir det en tuff och farlig kamp mot hemska monster för att kunna överleva…

Berättelsen är egentligen uppdelad i två större delar. På de första 300 sidorna är vi några år in i framtiden och följer framförallt FBI-agenten Wolgast som har i uppdrag att få ett dussin dödsdömda mördare att ställa upp som försökskaniner i militärens nya topphemliga projekt. Naturligtvis accepterar de, (vad har de egentligen att förlora?), men föga anar de vad som skall ske.

Ett okänt virus har påträffats i djungeln och fått folk att förvandlas till rasande, blodtörstiga monster, med superstyrka och sällan skådad snabbhet. Nu tänker sig militären en oslagbar armé av supersoldater som är nästintill omöjliga att stoppa och deras experimentdroger baserade på viruset testas såklart på de dödsdömda tolv.

Det är när militären begär att Wolgast skall hämta föräldralösa lilla Amy, 6 år från ett kloster som han börjar ifrågasätta militären, deras experiment och sin egen del i det hela. Vad tusan skall militären ha lilla Amy till? Tyvärr är det mäktiga krafter i omlopp och Wolgast lyckas inte hålla Amy undan militärens klor. Båda hamnar de på militärbasen…

Och så går saker alltså käpprätt åt helvete. De före detta fångarna (numera superstarka, blodtörstiga monster) biter, river, sliter bokstavligt talat ihjäl forskare och vakter och rymmer. Och så sprids viruset bland befolkningen. Antingen så dör du eller blir själv ett monster som vill dricka blod och döda andra…

Wolgast tar med sig Amy och flyr… Jorden går under eller i alla fall den amerikanska kontinenten. Hundratals miljoner människor stryker med.

Så här långt känns boken intressant, lockande, spännande. Hur skall det här gå? Och så vänder jag blad och på bokens resterande två tredjedelar får jag nästan en helt annan berättelse.

Nu har det plötsligt gått hundra år sedan virusutbrottet. De tolv experimentpersonerna och alla andra smittade, förändrade människor verkar kunna leva vidare utan att åldras. De finns fortfarande som ett överhängande dödshot mot de få människor som fortfarande lever. Nu får vi följa en liten skara överlevare i sin dagliga tillvaro i ett samhälle innanför murar och barrikader. De kämpar för att hålla igång elektricitet, få mat för dagen och hålla varelserna borta. Ja, de kämpar för att få livet att rulla på i en trygg och bekväm vardag utan pyrer, som är vad de monstruösa blodsugarna kallas.

Tillvaron som den en gång var i början på 2000-talet känner de så klart inte ens till. Den ligger ju mer än 100 år tillbaka i tiden. Så en dag dyker hon bara upp, en flicka från ingenstans. Amy…

Cronin har fått till ett mäktigt verk, men jag hade gärna sett att mer utspelats i tiden i nära anslutning till utbrottet/rymningen, inte som nu 100 år senare. Jag tyckte somligt tappades bort när storyn började på nytt med nya karaktärer efter att man lärt känna Wolgast och Amy. Olyckligtvis blev ju denna andra del den längre med en del sega partier. Romanen hade mått bra av att kortas med några hundra sidor, tycker jag.

Justin Cronin: De första tolv (Norstedts 2013)
(The Twelve. 2012)
Den här berättelsen tar vid där boken Flickan från ingenstans slutade. På 685 sidor återknyter vi bekantskapen med flera kända karaktärer samtidigt som Cronin stoppar in mängder med nya figurer också.

Snart vet jag inte vem som är vem, vän eller fiende. Några få personer jag följer ett tag och fastnar för, försvinner plötsligt helt ur historien, andra jag knappt bryr mig om blir naturligtvis huvudpersoner som är med i kapitel efter kapitel.

En bidragande orsak till att jag har svårt att greppa det hela är hoppen i tid. Det börjar med en prolog innehållande text från ett världsmöte från år 1003 E.V. Sedan följer 200 sidor händelser från sommaren år 92 E.V innan berättelsen plötsligt följer folk från typ 13 år tidigare (år 79 E.V). Bara 50 sidor senare är man framme år 97…

Platsen är i alla fall USA. Här har ett militärt experiment gått synnerligen illa och nästan lett till människans utrotning. Ett försök att skapa supersoldater med hjälp av virus ledde till att superstarka och blodtörstiga monster kom lösa i samhället. De bet och rev och slet sönder vanliga människor. Miljoner människor dog. Somliga förvandlades av viruset till nya våldsamma varelser med smak för blod…

I Cronins bok följer vi nu oftast vanliga människor som knappt hundratalet år E.V (efter viruset) kämpar för sin överlevnad. De försöker inrätta något slags normalt leverne, skapa nya samhällen och familjer och skydda sig mot dessa farliga varelser.

Ibland följer vi soldater som aktivt söker efter monstren, ibland är det monstren själva som får egna kapitel. Även här blir det lite rörigt, tycker jag. Jag har som sagt svårt att hålla koll på vem som är vem. Somliga karaktärer är vanliga friska människor, andra är människor som på något sätt samarbetar med monstren, åter andra är människor under pågående förvandling, folk som dricker blod och sakta förändras…

Här finns fysiskt förändrade varelser, monster och hjältar med telepatiska förmågor, galna människor och vanliga Svenssons. Berättelsen hade vunnit på att kortas och eftersom detta är del två i en planerad trilogi kommer det naturligtvis en cliffhanger på slutet. Efter 1500 sidor skall det tydligen finnas ännu mer att säga, eller blir det bara mer av samma?

Visst kommer jag att läsa del tre men det här mastodontverket är så här långt rejält spretigt, lite konstigt och tyvärr inte så spännande som jag hoppats. Med tvekan godkänt blir betyget men betygstrean är alltså en riktigt svag en… Det här är en tjock besvikelse och betydligt sämre än första delen, som ju tyvärr också var sämre än förväntat.