Brian Coffey: Att riskera allt (Lindqvist Förlag AB 1974)
(Blood Risk. 1973)
Mike Tucker heter egentligen någonting helt annat och är rik som ett troll. Eller vore i alla fall det om han bara skulle göra som pappa vill och börja jobba i det framgångsrika familjeföretaget eller åtminstone kunde acceptera villkoren för de månatliga underhållsutbetalningarna. Men se icke, Mike Tucker, som ju heter någonting annat, vill inte leva på pappas pengar och sina egna kommer han inte åt för de har pappa kontrollen över. Det finns bara en sak att göra och det är att slå sig in på brottets bana och helt enkelt stjäla de pengar man tycker sig behöva.

Mike Tucker är en smart kille som framgångsrikt genomfört flera lukrativa stötar. Han är en modern Robin Hood som bara stjäl från företag, banker, juvelerarbutiker och försäkringsbolag, ja, institutioner, aldrig privatpersoner, och ger till behövande; dvs. sig själv och sina samarbetspartners. Nu är det dags för en ny stöt. Tucker, Bachman, Shirillo och Harris skall stjäla pengar från maffian. Planen är noggrant uträknad, men det går snett i alla fall. De blir upptäckta, får inga pengar och Bachman blir sårad och måste lämnas kvar.

Nu handlar resten av bokens 190 sidor om att frita Bachman ur maffians händer innan han skvallrar på gänget... En måttligt spännande bagatell från Dean Koontz´ tidiga produktion.

Brian Coffey: Omringad (Lindqvist Förlag AB 1975)
(Surrounded. 1974)
Tjuven Mike Tucker är tillbaka och han har bränt alla de pengar han tjänat på den senaste stöten. Nu får han veta att den kriminelle Frank Meyers har ett uppslag till en lite speciell stöt och letar efter extra medarbetare. Stöten låter knepig och Meyers själv beter sig mystiskt och verkar dölja något, men Tucker behöver pengarna och blir med mot kravet på att få ha huvudansvaret för genomförandet.

Tucker rekryterar kassaskåpssprängaren Edgar Bates och sen är gänget fulltaligt. De tre skall ta sig in och länsa det stora köpcentret Oceanview Plaza, med tjugotalet butiker inkl. bank, juvelerarbutik, pälsaffär och mycket mer. Och sedan helst komma undan. Men något går förstås snett och snart är hela byggnaden omringad av poliser...

212 sidor som väl är måttligt spännande. Det hela är nog så seriöst menat som enkel kriminalroman men när jag läser Tucker-böckerna känns det ändå som att jag istället läser en Dortmunder-roman av Donald Westlake, ja en sådan där dråplig historia där allt hela tiden går snett, tjuvarna alltid klantar till det och åker fast eller blir av med bytet. Ja, det är lite Jönssonligan över det hela.

Brian Coffey: Skräckens ansikte (Wennerbergs Förlag 1983)
(The Face of Fear. 1977)
Det börjar riktigt spännande och första halvan av bokens 255 sidor vill man snabbt läsa igenom, bara fortsätta vända blad. En grym kvinnomördare härjar i New York. Han kallar sig Slaktaren och han har brutalt slagit till igen och igen. Staden är i skräck och ingen vet vem han är, polisen har inga ledtrådar.

Just nu ikväll sitter den före detta bergsbestigaren Graham Harris i TV-studion i direktsändning. Han är synsk och har flera gånger tidigare hjälpt polisen, men det finns såklart de som anser att han är en stor bluff rakt igenom. Mitt under pågående sändning får han en vision av Slaktarens just nu pågående mord. Graham beskriver vagt mördaren, ger vissa antydningar om att denne är känd av polisen och säger offrets förnamn. Snart visar det sig förstås att en kvinna med det namn Graham angett hittats mördad på just det sätt han beskrivit. Är det möjligen Graham själv som är Slaktaren och vill håna polisen, visa sin överlägsenhet?

Naturligtvis är Graham äkta vara och Slaktaren likaså. När denne ser Graham framträda i TV inser han vilket hot den synske mannen faktiskt är och sätter upp Graham på sin dödslista. Och det är här mitt i boken det börjar bli trist, innan Dean Koontz (för det är ju han som gömmer sig bakom pseudonymen Coffey) bjuder på en liten överraskning i slutet. För andra halvan av boken utgörs av Slaktarens jakt på Graham och hans kvinna i en tom skyskrapa sent en kväll. Och när vakterna är dödade, hissarna och telefonerna avstängda och en beväpnad Slaktare rör sig mot Grahams kontor, handlar det bara om flykt och kattens lek med råttan.

Till slut blir det enformigt med alla klätterlinor, karbinhakar och starka vindar som det handlar om när Graham och hans tjej skall klättra ned på utsidan av höghuset och Slaktaren springer runt på de olika våningsplanen och kikar ut genom fönstren... Sådär ja, nu har jag kanske berättat väl mycket, men det finns som sagt överraskningar kvar. Början är värd en fyra i betyg, andra halvan en tvåa, så medelbetyg blir väl bra? 255 sidor.