Kurt Cobain: Journals (Riverhead Books. 2002)
Kurdt Kobane, Kurt Kobane, Kurdt Cobain, Kurt Cobain. Kärt barn har många namn, men vem var han egentligen? En fullt normal men lite dyster och melankolisk person, en fantastisk låtskrivare och artist, en psykiskt sjuk människa, en sketen knarkare? Ja, kanske allt av detta. Att läsa Kurt Cobains Journals på 280 sidor ger en rätt splittrad bild av frontfiguren i Seattle-rockbandet Nirvana. När man nu är bekant med deras musik och vet vad som hände med Cobain blir detta en rätt tragisk läsning.

”Journals” bygger på en massa utkast till gamla brev Cobain både sände och aldrig skickade iväg. Här finns handskrivet klotter på diverse lösa pappersark, personliga funderingar på hotellbrevpapper och många sidor med planer för sin kommande och pågående artistkarriär. Här finns många idéer för olika Nirvana-videos, mängder med utkast till låttexter och rent personliga dagboksanteckningar. Vidare skisser till egenhändigt designade gitarrer, flera listor på favoritartister och låtar han verkligen gillade och därtill en bunt teckningar och serier. Ja, Cobain gillade att skriva ned sina tankar och idéer närhelst han kom åt. Hans humör och hälsotillstånd måste ha påverkat skrivandet för ibland ser det ut som om en mängd olika handstilar författat dokumenten.

De första daterade anteckningarna är från våren 1988. Cobain är 21 år och allt verkar handla om hans stora musikintresse, om bandet han spelar med och hur de försöker få till spelningar och bli upptäckta. Sedan, utan att man riktigt får kläm på när och hur verkar bandet Nirvana vara världskänt. Cobain dokumenterar mycket om sina tankar kring världens orättvisor och sina personliga demoner. Han öser ut sin ilska över politiker och musikjournalister. Han berättar kort om ett tidigt självmordsförsök som misslyckats för att tåget kom på spåret bredvid det han lagt sig på. Han experimenterade tidigt med droger och det som verkar ha fått honom rejält beroende av heroin säger han framförallt beror på oförklarliga men smärtsamma långdragna magproblem. Cobain nämner besök hos dussintals läkare genom åren, behandlingar och undersökningar i mängd och att inget verkat hjälpa mot de hemska smärtorna såsom opiater. Så heroinet verkade vara det som för en stund hjälpte honom och gång efter annan tvingade honom till avgiftningskliniker. Ja, den grabben måste ha haft sina stunder, både goda och dåliga.

Kärleken till musiken är det som starkast lyser i berättelsen. Mot slutet nämns hans lilla dotter för vilken han skulle göra vad som helst och så är det mer om knark och ilska och frustration över sakernas tillstånd. Här finns som sagt inte en sammanhängande berättelse, det är mest sporadiska nedslag både här och där i Cobains liv under perioden 1988-1993. Och så 1994 tog han livet av sig. Sagan om kultbandet Nirvana fick ett abrupt slut och allt är bara så hemskt förskräckligt tragiskt. Kan inte påminna mig att någon händelse relaterad till musikbranschen påverkat mig så mycket som MTV-sändningarna om Cobains död.