Sharon J. Bolton: Ond skörd (Telegram Bokförlag 2011)
(Blood Harvest. 2010)

Till den lilla staden Heptonclough flyttar familjen Fletcher; mamma, pappa och deras tre barn. Hade de känt till ortens mörka historia hade de nog valt ett annat ställe att slå ned bopålarna på.

Familjen Renshaw förlorade lilla Lucy. Hon föll ned på kyrkans stengolv och dog. Familjen Connors flicka Megan försvann spårlöst. Gillian förlorade sin 2-åring Hayley i en brand som helt förintade dottern. Det krossade såklart mamman. Nu är hon ensam, arbetslös, alkoholist, plågad av depression och självmordstankar. Psykiatern Evi gör sitt bästa för att vårda Gillian.

Till trakten kommer också Harry, den nye prästen. Mystiska saker händer som signalerar att Harry kanske inte är helt välkommen... Han får kämpa lite för att upptas i gemenskapen. Harry fattar tycke för doktor Evi och tillbringar även en del tid med Fletcher-barnen, i alla fall bröderna Tom och Joe som ofta vistas på och i närheten av kyrkans marker.

Både Tom och Joe får känslan av att de är bevakade, förföljda av någon som smyger på dem av och till. En skepnad som ofta syns i ögonvrån, någon som alltid försvinner snabbt som blixten. Ibland hör de röster också. När barnen påtalar detta slås pojkarnas kommentarer bort som rena fantasier men faktum är att även prästen Harry upplevt samma saker, någon som skymtas ibland, en röst som mystiskt hörs. Spökar det i och runt kyrkan i Heptonclough? Ja, det verkar inte bättre.

Snart letar man desperat efter yngsta barnet Fletcher, lilla flickan Millie. Sen försvinner även Joe...

Men nej, spöken finns ju inte fast ondskan lever och frodas i staden. 447 sidor som kanske börjar lite sakta och försiktigt men som får ett ökat tempo när vi känner traktens huvudpersoner. Barn försvinner, spänningen stiger. Vad händer egentligen? Och sen kommer ett lika delar obehagligt och överraskande slut. Stark betygstrea eller en hel fyra rentav. Det här var inte dumt alls. Inledningsvis en spökhistoria som blir något ännu värre faktiskt.




Sharon Bolton: Små svarta lögner (Modernista 2015)
(Little Black Lies. 2015)

Platsen är de avlägsna Falklandsöarna, en karg och kall miljö. Bolton sätter scenen med skildringar av väder och vind, ja klimat och djurliv. Det blir valar, sjölejon och pingviner, det är havet, fiske och fåglar… Och så ett litet samhälle där alla känner alla.

När Catrin kommer i land efter en tid till sjöss råder fullt kaos. En liten pojke har försvunnit. Vad har hänt? Ett missförstånd, en olycka eller någon otäcking som faktiskt fört bort pojken? Det sistnämnda vill man förstås inte tro men faktum är att detta nu är det tredje barnet som försvunnit på två år, och inget har ännu kommit till rätta!

Catrin hjälper såklart till att söka men hon har sina egna demoner att slåss emot. Hon är stark men ändå en spillra av sitt forna jag, livet är inte vad det varit. Det närmar sig nämligen 3-årsdagen av hennes älskade båda barns död. Och det var bästa barndomskamraten Rachel som tog livet av dem. Därför måste såklart Rachel dö!

Ja, här är det är försvunna och döda barn i fokus, i sanning hemskt värre. Catrins äktenskap kraschade och relationen med den forna bästisen tog naturligtvis slut. Nu lever de parallella spår i en trakt där alla inblandade ändå stöter på varandra då och då.

Berättelsens 411 sidor är fördelade på tre delar. I den första har vi Catrin som berättar om sin avgrundsdjupa sorg, saknaden efter barnen och hatet mot Rachel.

I del två kommer den före detta militären Callum till tals. Han lider av posttraumatisk stress efter kriget och har älskat Catrin sedan länge.

Den avslutande delen blir Rachels som ger sin syn på sakernas tillstånd så här och där kan vi få en och samma sak, en händelse, ett möte, beskrivet ur olika vinklar, ta del av hur något uppfattats av olika huvudpersoner.

Det blir tre ganska trasiga personer som ger oss berättelsen och det hela tuffar på rätt lågmält, mycket stillsamt. Ibland tyvärr väl sakta, nästan så det hela blir lite trist. Det finns stor tragik i botten, vardagen ter sig grå och trist. Men något lurar under ytan, alla bär på hemligheter, så mycket står klart. Det känns verkligen att något oväntat plötsligt kommer att avslöjas, något kommer att dyka upp längre fram, något kommer att tillkännages och vrida allt man trott i en helt annan riktning.

Små svarta lögner inleds med stor dramatik och avslutas med flera överraskande vändningar. Plötsligt kan visst alla vara möjliga kidnappare, rentav barnamördare…

Det känns sannerligen rätt fräscht och annorlunda med en berättelse som utspelas på Falklandsöarna, och med det mycket stillsamma tempot blir de avslöjade hemligheterna rätt chockartade när de dyker upp. Samtidigt kan tyvärr inte en högdramatisk avslutning lyfta upp betyget mer då stora bitar av boken ibland segar sig fram. Samma händelse beskriven kanske tre gånger är också både ett kul grepp och lite tjatigt, så jo, en kanonavslutning visst, men allt sammantaget i mina ögon inte värt mer än medelbetyg.