M. J. Arlidge: Ole dole (Lind & Co 2015)
(Eeny Meeny. 2914)

Arlidge tar ut svängarna rejält med sin debutroman, inledningen känns som tagen från skräckfilmen Saw och sen blir det bara värre… Mord, självmord. Våld, terror och tortyr av vanliga människor, gravida och handikappade. Därtill överraskande vändningar, högt tempo, allt som en riktigt spännande thriller skall ha om du nu gillar lite starkare scener.

Det börjar med det unga paret som vaknar upp i en tömd simbassäng utan möjlighet att komma upp. En telefon och en pistol är allt som finns på plats utöver pojken och flickan och när telefonen ringer säger rösten att en får leva, en skall dö! De får såklart själva besluta vem som skall använda pistolen. Varken pojken eller flickan är speciellt sugna på att döda sin partner men när dagarna går utan mat eller dryck börjar båda tänka om…

Strax därpå vacklar en av dem ut ur skogen och den personen anklagas förstås för ett helt obegripligt mord, för nog låter personens berättelse minst sagt bisarr. Men det hela är tyvärr alltför sant. En galning kidnappar par och håller dem som gisslan i dagar. Hela tiden handlar det om vem som skall ta upp den där pistolen och döda den andre. Hunger och hopplöshet river och sliter i kropparna, vem skall ta initiativet?

Det är kriminalkommissarie Helen Grace och hennes kollegor som skall lösa det här fallet. Det hinner stryka med många personer innan någon ser ett samband mellan offren och poliserna kan gå på offensiven… Spännande från start till mål, 348 sidor.




M. J. Arlidge: Bro bro breja (Lind & Co 2016)
(Pop Goes the Weasel. 2015)

Vi är tillbaka i Southampton och följer kriminalkommissarie Helen Grace. Hon brottas med en ny chef och gamla demoner. Och så vill hon inte ha tillbaka den sjukskrivna kollegan Charlie till teamet.

Fast polisen behöver alla utredare de kan få, minst en ny galning dyker upp i staden och slår till, igen och igen. Män som besöker prostituerade kvinnor dödas, får sina hjärtan utskurna och levererade i små fina paketaskar till sina familjer eller arbetsplatser!

Samtidigt med den här mordserien hittas en prostituerad kvinna liggande död i bagageutrymmet på en bil.

Ja, döda kroppar dyker upp i parti och minut. Tempot är högt, kapitlen är många (121 stycken). Poliserna är mänskliga och författaren inte främmande för att utsätta dem för riktigt tuffa utmaningar och faror… Interna problem i kåren, efterhängsna journalister, hemligheter och överraskningar kryddar också den här spännande storyn, som alltså är rätt hemsk och våldsam. 372 sidor.




M. J. Arlidge: Dansa min docka (Lind & Co 2016)
(The Doll's House. 2015)

Ruby är ute i svängen och partajar, konsumerar lite alkohol och blir rusig men lyckas ändå ta sig hem till den egna bostaden. Ensam. När hon vaknar är hon någon helt annanstans, instängd i en okänd källare utan sin astmamedicin.

I ett dike vid stranden hittas en ung död kvinna, förmodad dödsorsak svält. Kvinnan har inte anmälts som saknad, hennes familj har under lång tid tagit emot SMS o små uppdateringar via sociala medier och inte anat oråd.

Kriminalkommissarie Helen Grace är tillbaka, och varför skulle hon inte vara det, det verkar härja en ny seriemördare i trakten. Någon kidnappar unga, mörkhåriga och blåögda kvinnor, håller dem länge som gisslan, svälter dem och gör sig sedan av med liken.

Vid sidan av den här jakten på någon okänd samt den saknade Ruby letar Helen efter sin försvunne systerson. Helen får också kämpa mot den egna chefen Ceri som verkligen inte gillar henne. Helen anar bara inte hur illa läget är. Helen må vara duktig på sitt jobb men det smärtar verkligen Ceri att hennes underlydande alltid hamnar i det rampljus hon tycker är ämnat för henne själv...

Dansa min docka-berättelsen rusar fram i raskt tempo, det bjuds på 375 sidor på hela 142 korta kapitel. Lättläst och spännande hela tiden, men kanske inte riktigt i samma klass som föregående två titlar. Jag blir inte riktigt överraskad av vart den här storyn tar vägen, här saknar jag någon liten vändning, den lilla chocken, överraskningen, knorren... Lite för mycket lik dussintals andra någon-kidnappar-kvinnor-håller-dem-inlåsta-och-dödar-dem-till-slut-böcker. Fast betyget tre går åt det starkare hållet, detta är en mycket bra kriminalserie att följa.




M. J. Arlidge: ...får leken tåla (Lind & Co 2017)
(Liar Liar. 2015)

Southampton står i lågor. Travells brädgård brinner mitt i natten, precis samtidigt som även antikaffären och familjen Simms bostad brandhärjas. Folk dör.

Brandmän och polisen hinner knappt undersöka platserna och börja utreda dåden innan det nästa natt brinner igen. Den här gången ett möbelvaruhus, en utomhusparkering samt Denise Roberts privatbostad. Nya dödsfall.

Allt verkar vara helt slumpartade dåd som sätter staden i skräck och sliter hårt på brandmännen men så får polisen i alla fall en möjlig ledtråd. Kan det röra sig om folk som behövt pengar och har lånat av skummisen Gary Spence. Är dåden hot eller bestraffningar för förfallna betalningar?

Ja, säg det. Trycket från anhöriga, allmänhet, media, politiker och polischefer om att snabbt finna en skyldig är enormt. Snart har dock kriminalkommissarie Helen Grace istället fått idén att den skyldige är en av stadens brandmän... Det är förstås inte helt bra att antyda att en av de som jobbat allra hårdast med att rädda liv och egendom skulle vara mordbrännaren.

...får leken tåla, den fjärde boken om Helen Grace, blir en tragisk historia om barn som far illa. Lite lagom spännande och lättläst med 143 korta kapitel fördelat över 411 sidor.