Karin Alvtegen: En sannolik historia (Brombergs 2010)
Helena vill leva sin dröm och tar med sig maken och dottern och lämnar Stockholm för den norrländska landsbygden. I ett litet samhälle skall de starta hotellverksamhet på en gammal lantgård. Snart visar det sig att den drömmen bara var hennes. Nu lever Helena utan make, med en kärv relation med tonårsdottern och halvdana kontakter med ortens ursprungliga invånare. Livet känns tungt, trist och ensamt…
Anders har hela livet satt sitt arbete i första rummet, det har kommit före allt annat. Han har startat och drivit flera framgångsrika företag, tjänat mängder med pengar, blivit en respekterad affärsman, en skicklig förhandlare. Hur kommer det sig då att livet numera känns rätt fattigt? Föräldrarna är döda, han har ingen familj, inga riktiga vänner. Han vaknar upp på sjukhuset efter att ha blundat när han körde bil. Han hade ingen riktig lust med något, han kände mest för att lämna sitt liv i Guds händer, eller åt slumpen…
Så träffas förstås Helena och Anders och det kan vara räddningen för dem båda…
Alvtegens berättelse tuffar på rätt stillsamt under 320 sidor. Det här har ingenting av den spänning som hon bjuder på i sin S-thrillerserie (Skuld, Saknad, Svek, Skam, Skugga) i sig. Men jag undrar hur det skall gå för Anders, jag är nyfiken på vad det skall bli av Helenas lilla haltande hotellverksamhet och om hon skall kunna förbättra förhållandet med sitt egentligen enda sällskap, dottern Emelie. Allt känns rätt dystert, eländigt, uppgivet för våra huvudpersoner, samtidigt fullkomligt trovärdigt och därför värt att följa.
Den här storyn i nutid är helt okej, om än kanske väl långsamt framåtskridande och kanske inte superhändelserik. Det är flera tillbakablickar där Helena och Anders funderar kring sina respektive liv, sin uppväxt, skoltid, sina föräldrar och allt som lett fram till deras situation idag, som känns mindre intressanta. Det hade kanske blivit en väl kort berättelse det här utan de bitarna, men det är egentligen bara mer elände det bjuds på, fler sorger och bedrövelser.
Tur att saker ordnar upp sig till slut, för så är det väl? Okej då, jag överger den betygstvåa jag av och till övervägde för en något snällare bedömning, men inte är det en stark trea inte, nej.