Rick Yancey: Den femte vågen (Rabén & Sjögren 2013)
(The 5th Wave. 2013)

En dag så fanns det bara där ovanför dem, ett enormt rymdskepp som täckte större delen av himlen. Tio dagar av osäkerhet och ovisshet följde. Vilka var besökarna? Vad ville de? Var onda eller hade de fredliga avsikter?

Den elektromagnetiska pulsen slog ut jordens alla elektriska föremål. Det blev mörkt och tyst. Flygplan började falla från himlen. Det var den första vågen.

Världens alla kuststäder dränktes av höga flodvågor, enorma vattenmassor svepte bort byggnader och befolkning. London, New York, Hong Kong, Rom, Rio, Sydney. Det tog en dag att utrota miljarder människor. Det var den andra vågen.

Den tredje vågen tog fåglarna hand om. De spred ett luftburet muterat virus och de som inte redan dött drabbades av något slags dödlig blodpest.

Sen var det inte många människor kvar på planeten Jorden och då kommer den fjärde vågen, en sista (?) käftsmäll för de få ensamma som fortfarande är i livet. Utomjordningarna ser ut som vem som helst, som helt vanliga människor, och då går det såklart inte att lita på någon…

På 493 sidor följer vi 16-åriga Cassie som är en av få som överlevt tre utomjordiska attacker och som nu försöker att överleva bäst hon kan.

Lyckligtvis har beväpnad militär dykt upp och fört hennes lillebror till en skyddad plats. Ja, för att trygga mänsklighetens överlevnad måste framförallt alla barn tas om hand.

Olyckligtvis är hon inte säker på att militären är att lita på… Nu måste hon ensam ta sig fram till och in på en välbevakad militäranläggning. Kanske är det vänliga amerikanska trupper som hon finner där, kanske är det utomjordingar i förklädnad?

Den femte vågen är spännande läsning. Cassie har det inget vidare, men hon är en tuff och beslutsam ung tjej. Under 120 sidor är läsaren enbart med henne i nutid och dåtid, sedan varvas kapitlen och även lillebror och en god och en ond figur gör entré och får föra berättelsen framåt.

Inledningen är riktigt intressant och spänningen suger omedelbart tag i läsaren. Tyvärr tappar storyn något lite i spänning och mystik ju längre den går även om somligt fortfarande är ovisst. Allt mer romantik kommer in som ersättning och frågan är förstås huruvida Cassies känslor svallar för en normal människa eller en maskerad rymdvarelse?

Och skall hon lyckas hitta sin lillebror?

Ja, första delen av boken är inte dum alls, där blir det gärna högsta betyg. Allt är otäckt, hemskt och gripande. Slutet skall kanske ha en medeltrea så att sätta en fyra för helheten får väl vara ett rättvist betyg. Kommer det måhända en fortsättning? Troligen…




Rick Yancey: Det oändliga havet (Rabén & Sjögren 2014)
(The Infinite Sea. 2014)

Få människor är i livet efter utomjordingarnas attack. De som fortfarande lever försöker att hålla sig undan, slicka sina sår och fundera kring en eventuell motattack, hur nu den skulle se ut.

Att närma sig andra människor och räcka ut en hjälpande hand, eller ta emot en, är vanskligt. Varelserna från yttre rymden har ju lyckats ta över människornas kroppar och kan se ut som vem som helst. Vem är en riktig människa, vem är en fiende? Nu verkar det som att fienden dessutom utnyttjar människobarn som levande bomber.

Cassie har återförenats med sin lillebror, däremot är hennes kärlek Evan saknad. Evan som ju är en utomjording som nu bytt sida och därmed jagas av sina egna. Eller? Här går det inte att lita på någon.

Uppföljaren till utmärkta Den femte vågen är betydligt sämre än del ett och känns mest som en transportsträcka i väntan på en tredje (och avslutande?) del. Evan jagar efter sin Cassie. Grace jagar efter Evan och Vosch söker efter alla kvarvarande människor. Somliga infångas och förvandlas. Somliga flyr…

333 egentligen helt okej sidor men berättelser från såväl nutid som dåtid för olika personer rör till bilden. Vem är egentligen huvudperson i den här boken? Finns det en hjälte eller flera? Och vart skall det här ta vägen? Det blir inte så värst många svar i den här delen.




Rick Yancey: Den sista stjärnan (Rabén & Sjögren 2017)
(The Last Star. 2016)

Yancey skriver en tredje och avslutande del på sin Femte-vågen-serie. Det blir 371 nya sidor om några unga människors försök att överleva i en värld som hårt sargats av invaderande rymdvarelser som ju tyvärr besitter förmågan att se ut som din allra bästa vän, din mamma eller pappa, kort sagt vem som helst… Ja, här blir det bitvis rätt rörigt kan jag tycka. Jag minns inte precis var jag lämnade personerna efter förra boken och här hoppar storyn initialt rejält i en mängd korta kapitel där bokens ”jag” ena stunden är Cassie eller Ringer, Zombie eller Sam.

Somliga letar efter någon annan, andra är på flykt. Någon har dött, någon kommer strax att stryka med. Knappt att jag fattar vem som är kille eller tjej med de där smeknamnen, barn eller tonåring. Åter någon annan är en förbättrad människa, men är vederbörande då vän eller fiende? Om fienden Evan kunde bli en vän, visst kan väl en tidigare vän bli en fiende, eller?

Som sagt, inte lätt att veta. Det hela skall förstås vara mystiskt och spännande men för mig blir det tyvärr länge mest rörigt och rätt ointressant. Alla smyger omkring. Efter en stund så är jag något mer på banan, inne i storyn och får veta att allt snart kommer att ta slut. Den femte och avslutande vågen, den som en gång för alla tar död på mänskligheten, kommer allt närmre.

Går det verkligen att förstöra moderskeppet och kan det då i så fall resultera i ett stopp för den femte vågen och därmed rädda alla våra vänner, de få huvudpersoner som ännu finns kvar?

När nu mitt helhetsbetyg blir en tvåa så förstår du säkert att jag som helhet inte är överdrivet förtjust i den avslutande delen. Serien blev tyvärr allt sämre ju längre den rullade på. Vad som är nästintill slutklämmen på trilogin kan jag dock inte låta bli att känna lite för. En avslutning i värsta Independence Day-filmisk stil lockar nästan en tår till mitt öga. Sen fortsätter berättelsen ytterligare i 10-15 sidor och då är magin borta. Jaha, så blev det.