S J Watson: Innan jag somnar (Bazar 2012)
(Before I go to sleep. 2011)
20-åriga Christine vaknar i ett främmande rum bredvid en främmande man. Var är hon? Vem är han?

De mysterierna får snart sin lösning. Hon ligger i sin egen säng, i sitt hus, bredvid sin make. Ett mysterium kvarstår dock. Hon är inte 20 år, snarare snart femtio… Vad har hänt?

Det visar sig att Christine varit med om en hemsk olycka för många, många år sedan och till följd av denna lider av minnesförlust. Faktum är att varje dag undrar hon var hon är och vem maken är, hur hennes liv ser ut..?

Minnesförlusten är av sådant sällsynt slag att hennes liv startar om på nytt varje dag. Var gång hon somnar är det som att hjärnan rensas på minnen och allt från gårdagen och längre tillbaks i tiden är borta. En enda dags upplevelser kan hon hålla reda på, sedan försvinner allt. Varje dag måste maken berätta vem han är, vem hon är, vad som har hänt… (wow, jobbigt eller?)

Så får hon ett tips av sin läkare att börja skriva dagbok. På så sätt kan hon varje dag anteckna det hon sett, hört och gjort. Om hon bara börjar varje dag med att läsa dagboken kan hon kanske sakta men säkert pussla ihop somligt, få en bas att stå på och sedan kunna ta sig vidare i livet. Kanske kan hon ställa nya frågor till maken om deras liv istället för samma om och om igen?

Läkaren börjar ringa henne varje dag för att påminna om dagboken, annars skulle hon ju varje morgon ha glömt att den finns! Ja, faktum är att Christine redan skrivit dagbok ett par veckor nu och när hon öppnar den är det första hon läser sina egna anteckningar. Där står det allra först: Lita inte på Ben (och det är såklart maken det!)…

Spännande, eller hur? Ja, för den som tappat minnet kan såklart precis allting vara spännande och skrämmande. Vem kan man lita på? För maken och/eller läkaren henne medvetet bakom ljuset med rena lögner? Hemlighålls somligt enkom för att skydda henne från sanningen. Ja, vad är sanningen?

Att tro sig vara runt 20 år och sedan ”vakna upp” och bli varse att livet till stora delar passerat och att man förlorat 20-30 år av sitt liv kan inte vara lätt… usch.

Författaren och boken är värda allra hösta betyg för innovation. Detta är sannerligen rätt annorlunda, sedan är jag inte helt säker på att allt hänger ihop till 100 %. Det blir lite som med parallella världar, tidsresor och liknande… vilken verklighet är sann? Hur går det att lämna meddelanden till sig själv från förr eller framtiden, eller hur det nu blir..?

Tja, det hela fungerar rätt väl, även om jag egentligen inte gillar slutet speciellt mycket. Och vad är det för liv att alltid sitta och läsa igenom sin gamla dagbok? Istället för att sakta ta sig blir avslutningen i mitt tycke lite platt. Det är kanske främst mysterierna under berättelsens gång som känns lockande, spännande, som kontinuerliga små cliff-hangers. Stackars Christine får en ny pusselbit till mysteriet som är hennes liv då och då… Och då ställs allt på ända, igen och igen… 349 sidor.