Jan Wallentin: Strindbergs stjärna (Albert Bonniers Förlag 2010)
Erik dyker i gamla vattenfyllda gruvschakt och finner låsta dörrar märkta med obegripliga ord, en död kropp och ett mystiskt kors. Det hela blir såklart en stor nyhet och ett inte mindre mysterium. Precis allt som Erik sett och upplevt därnere verkar han dessutom inte ens ha berättat för någon…

Nu vill han ha kontakt med historiedocenten Don Titelman från Lunds universitet. Don är visst lite av en expert på nazism och fornnordisk mytologi. Don är själv jude och har haft modern i ett av tyskarnas koncentrationsläger.

Så långt är detta rätt spännande och över förväntan. Ja, faktum är att jag nog enbart tagit del av negativa eller i alla fall rätt ljumma recensioner av boken, så inledningen blir en överraskning, en lovande start som känns annorlunda och intressant.

Annorlunda blir sen resten av boken också, men kanske också galet otrolig och samtidigt tyvärr inte så hemskt spännande. Det bjuds på några överraskningar men när det kommer till att själva bakgrunden till berättelsens mystiska föremål skall beskrivas och det vävs samman en story om nazism, nordisk mytologi, vetenskapliga experiment, metaller, stjärntecken, ballongfärder och mer blir det hela bara ett lite segt och rörigt hopkok.

Helt klart inspirerad av den makalösa succén med Da Vinci-koden har vi alltså även här en historiker som far runt i sällskap med en kvinna och löser gåtor. När så en italiensk kvinnlig lönnmördare tagit livet av dykaren Erik och lyckats få Don Titelman misstänkt för dådet, flyr Titelman landet tillsammans med sin advokat!

Det blir nedslag i olika europeiska länder, en jakt på ett gammalt föremål, kyrkogårdsbesök, tågresor och en tripp ned i underjorden! Hemliga sällskap, tyskar, italienare, svenskar och en samling döda upptäckare. De 471 sidorna är späckade med mystik och historia. Strindbergs stjärna är ett imponerande sammelsurium av olika saker, som jag nästan gillar. Men bara nästan. Som hel roman blir det alltså väl spretigt, framförallt otroligt och som sagt inte superspännande. Så betygstvåan känns rimlig utifrån den läsupplevelse jag fått, något lite kunde nog ha exkluderats och gjort sagan lite lättare.