Helene Tursten: Den krossade tanghästen (Anamma 1998)
Här introduceras kriminalinspektör Irene Huss och hennes poliskollegor i Göteborg i Turstens debutbok, och det är en mycket trevlig bekantskap och en mycket spännande bok. Det ryms mycket läsning på de nästan 400 sidorna (382) och man vill verkligen veta hur det skall gå.

Det börjar med att miljonären Richard von Knecht faller från sin balkong och krossas mot kullerstenen. Nedanför står hans son och hustru. Självmord? Nej, det visar sig snart att han klubbats medvetslös av någon innan han hivats över räcket och därmed har polisen ett mord i överklassfamiljen att utreda men ingen direkt misstänkt.

Arvingarna stod bevisligen nere på gatan och såg honom falla, men vem är det då som mördat honom och varför? Lägg till denna grundstory ett par bombdåd, fler mord, Hells Angels, familjeproblem, von Knecht-släktingar som inte berättar allt och du har en händelserik och väldigt bra bok.

Helene Tursten: Nattrond (Anamma 1999)
Kriminalinspektör Irene Huss från Göteborgspolisen är tillbaka. Nu utreder hon mord på Löwanderska privatsjukhuset.

Efter ett strömavbrott som kostat en man i respirator livet finner man den sköterska som borde sett till honom mördad, liggande ovanpå det saboterade elaggregatet. Ytterligare en sköterska har försvunnit och förblir saknad trots omfattande eftersökningar. Det till en början enda vittnet hävdar bestämt att hon sett syster Tekla i sjukhuskorridorerna under mordnatten och det verkar ju vara en lovande start på undersökningen. Ja, till dess att man får klart för sig att syster Tekla hängt sig på sjukhusets vind för 50 år sedan.

Vittne nummer två som senare dyker upp är en annan kvinna, men det är ju en tokig uteliggare som väl inte är så värst tillförlitlig. Eller?

Det är spännande men mindre spännande än första boken om Huss. Boken är också betydligt kortare (288 sidor) så här finns färre beskrivningar av Huss privatliv som livade upp första boken och andra sidoberättelser. Så storyn är ganska rak och känns tyvärr ganska tunn. Men det är lättläst och typiskt lagom utan att sticka ut åt nåt håll, medelbetyg alltså.

Helene Tursten: Tatuerad torso (Anamma 2000)
Har du läst någon av Turstens tidigare böcker och tyckt de var dåliga? Ja, då skall du nog inte läsa det här. För här fortsätter kriminalinspektör Irene Huss´ liv med familjen och diverse kollegor och brottslingar och det är ganska likt tidigare böcker. Minst lika bra som debuten och bättre än senaste Nattrond, om du frågar mig. Har du däremot gillat Turstens tidigare böcker blir du verkligen inte besviken.

Det här är en mycket spännande historia och mixen av Huss´ polisarbete och privatliv är synnerligen läsvärd. Dock ett varningens ord. Våldet har trappats upp. Skurkarna är jävligare och sjukare än tidigare. Det ena grymma mordet följs av ett annat lika hemskt.

Det hela börjar med en död kropp som hittas på en strand utanför Göteborg. Kropp och kropp förresten, det är bara torson man hittat. Huvud, armar och ben fattas. En speciell tatuering på torson känns igen av Köpenhamnspolisen.

I Köpenhamn börjar Huss i samarbete med den lokala polisen att samla information om Göteborgsoffret samtidigt som hon på eget bevåg letar efter en väninnas försvunna dotter. Dottern visar sig vara prostituerad och är strax efter Huss´ uppdykande i Köpenhamn mördad även hon. De båda morden visar sig höra ihop och kriminalinspektör Huss far runt i Köpenhamn och Göteborg i sin jakt på synnerligen grymma mördare. 346 sidor.

Helene Tursten: Glasdjävulen (Alfabeta/Anamma 2002)
Som jag har väntat på en ny bok av Tursten, efter den spännande tredje boken om Irene Huss; Tatuerad torso. Och nu är den här och så visar den sig bli en liten besvikelse. Men bara en liten. Eller också var mina förväntningar väl höga.

Boken inleds med ett brutalt överfall och mord på en ung man. Det följs av ett lika brutalt dubbelmord på den unge mannens föräldrar. På båda mordplatserna finns symboler målade i blod, symboler som enligt polisen verkar ha anknytning till djävulsdyrkare. En sak som i alla fall far och son haft gemensamt är att de båda tillsammans försökt bekämpa just satanister som stört traktens kyrkliga verksamhet.

Så går ett par hundra sidor och det händer faktiskt mycket lite. Polisen har inte en enda vettig ledtråd som svar på frågorna vem? och varför? De söker lite här, söker lite där. Frågar ut släkt, vänner, grannar, arbetskollegor. Intressantast i mellanpartiet är faktiskt när familjen Huss´ hund biter ihjäl grannens katt. Som alltid tidigare är Irene Huss´ privatliv minst lika intressant som polisarbetet.

Bortsett från våldet i början är det stillsamt fram till det överraskande, men mycket trovärdiga, slutet. Det här är en välskriven bok, tro inget annat. Min nämnda besvikelse baseras på ett lite långsamt mittparti och att boken helt enkelt är mindre bra jämfört med förra boken. Dock bra mycket bättre än mycket annat i genren. 278 sidor.

Helene Tursten: Guldkalven (Alfabeta 2004)
284 sidor stor besvikelse. Tursten har i mitt tycke skrivit två riktigt, riktigt bra böcker om kriminalinspektör Irene Huss (första och tredje delarna i serien). Läs dem, hoppa över resten. Det här är så ”ospännande” det bara kan vara. En rörig historia om ekonomisk brottslighet och IT-affärer där stora planer går om intet, där forna kompisars vänskap inte håller och där folk mördas på löpande band.

Hustrun Sanna finner maken Kjell B:son Ceder död i hemmet, skjuten. På annat håll i Göteborgstrakten hittas två killar skjutna på liknande sätt. Gemensam nämnare visar sig vara Sanna. Som ljuger för polisen och bland annat påstår att maken Kjell är far till deras barn. Men han var ju steriliserad? Utredningen tar sedan Irene och en kollega en vända till Paris där någon slår ned dem, innan slutstriden står.

Irenes privatliv som i tidigare böcker vävts in i berättelsen och gett extra krydda åt storyn omnämns knappt alls här. Dock krisar förhållandet för en nära kollega. Jaha, polisarbete enligt standardmall, en massa mord och avhuggna fingrar, en hysterisk Sanna synnerligen inblandad, som ljuger och mordhotas och det var det. Trots ovanstående är detta inte mycket att ha. Rörig story som inte ger något bestående positivt intryck. Tursten är inte längre en av mina favoritförfattare. Trist men sant.