C. J. Tudor: Kritgubben (Wahlström & Widstrand 2018)
(The Chalk Man. 2018)
Ungarna är i 12-årsåldern och bästa vänner, tillsammans i vått och torrt. Det är Eddie som berättar historien och därtill har vi hans kamrater Tjocke Gav, Plåt-Mickey, Hoppo och tjejen Nicky.

Tivolit är på väg till staden, och som ungarna har längtat, sett fram emot härlig stämning, blinkande lampor, musik i högtalare, hamburgare, sockervadd och häftiga åkturer. Tyvärr blir besöket på nöjesfältet inget vidare.

Virvelvinden går plötsligt sönder, en vagn och trasiga delar flyger omkring och plötsligt ligger den vackra flicka som Eddie nyss beundrat framför honom helt mosad, med benen hängande löst, nästan helt av, med ansiktet förstört. Usch.

Eddie och Mr. Halloran vidtar initiala räddningsinsatser och blir kallade hjältar av tidningen. Läkarna lyckas fixa till Virvelvindsflickan något sånär och livet går vidare.

Så drunknar Mickeys storebror i floden och traktens präst blir överfallen. Mystiska kritteckningar leder barnen till lekparken och vidare in i skogen. Där finns ett kvinnolik. I bitar. Utan huvud.

Trettio år senare får Eddie och de gamla kamraterna nya kritteckningar och läsaren får ta del av en rätt spännande historia som hoppar mellan 1986 och trettio år senare. Vi är med om en tillsynes idyllisk uppväxt och gemenskap som snart förbyts i något annat, eller kanske inte var så där idyllisk till att börja med. Ja, här har alla hemligheter, inte mycket är vad det verkar och alla ljuger och bedrar. Kanske. Eller håller i alla fall tyst om sanningen. Små saker som sägs och sker kan få stora konsekvenser.

Kritgubben är mycket lättläst och en riktigt bra debutroman. Det är definitivt inte nagelbitarspänning, detta tuffar faktiskt på förhållandevis långsamt, men är oavbrutet intressant, ja mysigt, lite mystiskt och som sagt, så lättläst att det är slukarmaterial. Jag tänker att detta känns lite som The Goonies (filmen), lite som Stand By Me (Stephen King), vad gäller ungdomlig gemenskap och äventyr, klivet in i vuxenvärlden, småstadsliv etc. De 339 sidorna flyger fort förbi. Stark betygstrea och Tudor får gärna fortsätta på inslagen väg med ev. framtida romaner.

C. J. Tudor: En hemlig plats (Jentas 2020)
(The Taking of Annie Thorne. 2019, även utgiven som The Hiding Place)
Joe växte upp i det lilla samhället Arnhill, med mor, far och lillasyster Annie. Han blev polare med traktens värsting Stephen Hurst och dennes gäng och gjorde en otäck upptäckt i gamla gruvschakt. Fast än värre var det när Annie försvann och sedan kom tillbaka för då var hon inte riktigt samma gamla Annie...

Många år har gått, Joes familj är borta och nu har han lurat till sig ett lärarjobb på sin barndoms skola. Han är med andra ord åter hemma i bekanta takter, nu för att göra upp med det förflutna och få Stephen Hurst att betala för vad han gjort för så länge sedan...

Och kan Joe få fatt på 30.000:- kan han kanske också göra sig kvitt en gammal spelskuld och slippa att ha en otäck indrivare efter sig! Att han dessutom flyttar in i huset där en mamma mördat sin egen son och därtill avslutat sitt eget liv stör inte honom själv nämnvärt, men får förstås omgivningen att se Joe som en fullkomlig galning.

I Arnhill lever de flesta kamraterna från förr ännu kvar. Somligt har verkligen förändrats genom åren men en hel del verkar sannerligen också vara precis som det alltid varit.

På 329 lättlästa sidor får vi veta vad som hände Joe, hans syster och de andra under tidigt 90-tal. Och så i nutid förstås hur det hela avslutas. Det bjuds på en del överraskningar för både Joe och läsaren och den här berättelsen är en fräsch fläkt i kriminalgenren. Storyn griper tag från första sidan och jag varken kan eller vill släppa greppet.

Spännande, tragisk, otäck, överraskande. En riktig bladvändare av god kvalitet!